Samhällets barn - Läs en bok

– Fy fan för Föris och dom jävla snu tarna, svor Hans till.
Några dagar, eller rättare sagt kvällar senare, kom domen
över Jeppe. Han kallades ner i källaren av Gorillan.
Jeppe bjöd motstånd så Gorillan fick slita honom ur
sängen och koppla ett grepp om Jeppes armar som fick
ljonom att följa med under plågosamma rop. Pojkarna visste
att de inte var på väg till pannrummet denna gång, utan till
tvätt- och torkrummet. Bestraffningen med saltat björkris
krävde tillgång till hett vatten att doppa riset i. Alla hade
någon gång haft ärende till detta rum och då stirrat med
fasa på risknippet som hängde på väggen.
Som vanligt, när bestraffning skedde, hade pojkarna
krupit under filtarna och stoppat fingrarna i öronen för att
slippa höra skriken från källaren. Hans låg på rygg och
tittade i taket. Även han hade fingrarna i öronen inen tyckte
ändå att han kunde höra Jeppes förtvivlade skrik. Hans
kunde inte hålla tårarna borta. Han grät i kapp med bäste
kompisen som plågades så omänskligt där nere.
Är det rätt att straffa någon så hårt för att han rymt till
stan för att försöka leta rätt på sin mamma? Fy fan så
djävliga de är mot oss, svor han tyst för sig själv, Förtvivlan
och gråt blandades till en bön, gode Gud hjälp Jeppe och
hans mamma, Gud straffa dom djävlarna som plågar Jeppe
och hjälp mig att komma härifrån så snart som möjligt.
Han såg ut över salen och märkte att flera av grabbarna
grät. Han satte sig upp i sängen och skrek.