Samhällets barn - Läs en bok

Hans hade knackat ur ryktskrapan, tala om att kon var
färdigryktad. Rykten var ett drygt arbete och dyngkockor
som fastnat på kons lår skulle skrapas bort. Om inte Hans
hann med alla kor och hästen på morgonen fick han fortsätta
med rykten när han kom hem från skolan. Vid sidan av
detta hade Abel även hittat på andra arbets-uppgifter.
För att försöka hinna med att rykta alla djuren på morgonen
försökte Hans att lura Abel med ryktränderna på
golvet. När Hans gav grisarna mat tog han några nävar mjöl
och stoppade i sin ena ficka och med detta mjöl markerade
han sedan några ryktränder på golvet. Det gick bra några
gånger men en morgon hade Hans för bråttom och Abel
blev misstänksam över att det hade gått så fort med rykten.
Abel synade ryktränderna på golvet och räknade dem och
sade:
– Du försöker lura mej pojk, du har lagt ut mjöl på
golvet, eller hur?
– Jag har inte lurats, det är riktiga ströränder, sade Hans
och pekade på några av dem.
– Du ljuer pojk, du ska väl inte framhärda i lögn, då går
det dej allri väl.
– Jag ljuger inte, försvarade sig Hans.
Abel böjde sig ner och med sin ena hand sopade han
ihop vad han misstänkte vara mjöl. Vänd mot Hans frågade
Abel:
– Är det här ryktströ?