I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

Det här är ett svårt kapitel eftersom mönstren inte är enbart positiva. Jag
som forskare hamnar här i ytterligare ett etiskt dilemma: ska jag berätta om
mina intervjupersoners egenheter för att vara så ärlig som möjligt med
avseende på reflexiviteten, eller ska jag förtiga mina känslor för att visa
hänsyn? Den här frågan kan jag besvara endast med att jag själv valt att ta upp
och problematisera detta eftersom jag anser att man vetenskapligt vinner på att
lyfta fram också situationer i forskningsprocessen som varit konfliktfyllda. Att
sopa problemen under mattan, likt Malinowski och hans åtskillnad mellan
personliga fältdagböcker och publicerat forskningsmaterial (se t.ex. Granholm
& Svanberg 2004:73–74) löser knappast några problem på lång sikt.
I många fall brukar fältforskning leda till att man kommer sina
intervjupersoner alltför nära och därför har svårt att distansera sig i sin
forskning (jfr James 2000 som för en diskussion om detta). Att diskutera den
sympati man känner för sina intervjupersoner har länge ansetts comme il faut i
vetenskapliga sammanhang där man hyllar reflexivitetstankegångar. Jag kan
öppet och ärligt medge att jag kände medlidande med mina intervjupersoner
som i så många år varit tvungna att leva i direktkontakt med våld, blod och död.
Jag hade ibland svårt att veta vad jag skulle säga när jag kände tårarna välla upp
i ögonen. I efterarbetet grät jag ibland för mig själv över att människor måste
uppleva krig. Jag var frustrerad och arg över hur kvinnor behandlades på 1940talet,
och hur ojämställdheten kunde ta sig uttryck. Ogina och småsinta
översköterskor gjorde mig upprörd. Samtidigt rördes jag över den envishet och
uthållighet som många visade prov på. Jag tänkte också för mig själv många
gånger hur världen hade sett ut om utgången av kriget varit en annan. Min
sympati för intervjupersonerna måste jag redogöra för om mitt arbete ska ge ett
trovärdigt intryck. Min eventuella antipati för någon intervjuperson förväntas
däremot döljas. Lika fullt påverkar såväl positiva som negativa känslor för
intervjupersoner hur jag förhåller mig till dem i analysen av det som sagts.
Denna medvetenhet om att ens egna känslor medverkar i intervjusituationen
och även i efterarbetet med intervjuerna vill jag betrakta som känslomässig
reflexivitet. Denna viktiga aspekt av reflexivitetstankegången ser jag tyvärr
som något som hittills rätt ofta försummats i forskningen. Den känslomässiga
reflexiviteten blir särskilt viktig i de följande kapitlen som handlar om
skillnader mellan terapeutiskt samtal och folkloristisk forskningsintervju, att
hantera känslor som uppstår i intervjusituationen och i att försöka bygga broar
mellan mina intervjupersoner och mig genom tankekontakt och känslokontakt.
90