I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

driva tyskarna ur landet till Nordnorge. I hemlighet hade den finländska
militärledningen kommit överens med tyskarna om att dessas reträtt till
Nordnorge skulle genomföras som ett skenkrig, men i oktober ansåg sig den
finska armén tvungen att lyda Sovjet och övergick därmed till regelrätt
krigföring vilket ledde till att över tusen finländska soldater stupade och ännu
flera tyska fick sätta livet till. I november 1944 kunde krigshandlingarna
småningom avvecklas och tyskarna retirerade norrut. På grund av kraven om
hemförlovning av den finska armén blev man tvungen att sätta in
värnpliktsförband i dessa strider i Lappland. Sporadiska strider förekom ända
till den 27 april 1945 då tyskarna lämnade sin sista utpost högst uppe vid
Kilpisjärvi. De flesta civilpersoner kunde återvända till sina hemtrakter under
vårvintern 1945. Ett stort uppröjnings- och återuppbyggnadsarbete kvarstod
eftersom tyskarna systematiskt hade förstört broar och olika strategiska
anläggningar, och ödelagt nästan hela bebyggelsen för att fördröja finländarnas
frammarsch (Meinander 1999:266–271).
Det var stora förändringar som pågick under veckorna och månaderna efter
vapenstilleståndet. Det fjärde och sista temakapitlet handlar därför om
berättandet om tiden efter att vapenstilleståndet mellan Finland och Sovjet
trädde i kraft den 4 september 1944. I dagligt tal kallade man vapenstilleståndet
för fred, eftersom de regelrätta frontstriderna upphörde. Det här kapitlet är
kronologiskt uppställt med början från vapenstilleståndet med den härmed
naturliga och stora övergången från krigstillstånd till civil tillvaro. Jag tar fasta
på olika andra stora förändringar som görs gällande i berättandet. Därmed följer
en analys av det som berättas om den så kallade tysta tiden. Berättandet om den
därpå följande upprättelsen – ett ord som användes av mina intervjupersoner –
utgör det sista avsnittet i detta kapitel.
Från krig till civil
Vapenvilan som trädde i kraft i september innebar slutet på de väpnade
konflikterna mellan länderna, och beskedet om den stundande freden togs emot
med glädje av intervjupersonerna. Det var ändå svårt för David och hans
kamrater att verkligen tro att fredsbudet var sant:
D: Det var Rafael som hade varit hemma på permission och hade med sig paket
åt oss. Och så var det brorsan som var chef för regementskolonn så vi for
cyklande dit Dage och jag med paketen och Dages bror Arne var där och var
kock i kolonn. Och vi satt nu där och njöt av paketinnehållet på kvällen och på
natten så kommer en, han var vakt, från Helsingfors och han stammade den där
och det var en viktig nyhet som han kom med så han stammade ännu mer, ännu
värre (S: mm)”Po.. po.. pojkar, det det det det det är fred nu!” sa han (S skrattar).
315