I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

överordnades integritet. Fägerborg talar om att intervjupersoner som är
medvetna om ”den osynliga publiken” kanske väljer att framhäva, tona ned
eller till och med helt undvika att tala om vissa teman eller svara på en del
frågor. I intervjusituationen kan den intervjuade kontrollera och styra det som
sägs, vilket i sin tur naturligtvis får både etiska och vetenskapliga följder. När
man som forskare analyserar och tolkar intervjuerna måste man vara medveten
om denna kontroll. Samtidigt innebär detta också ur den intervjuades perspektiv
att intervjupersonen kan välja vad han eller hon ska berätta eller inte berätta
(Fägerborg 1999:58). Det är ingalunda enbart hos Brita som denna önskan om
att förtiga vissa saker märks, men hon utgör det tydligaste exemplet bland mina
intervjupersoner.
Det visade sig också att Brita hade frågat folk om vem jag var och fått reda
på vem mina föräldrar och far- och morföräldrar var. Jag fick reda på att hon
var så att säga bonusmormor till barnen i en familj som var familjebekant till
mina föräldrar. Jag hade redan som barn hört om henne under hennes
smeknamn, men jag hade inget minne av att ha träffat henne förut. Trots denna
släktutredning kände jag på mig att Brita inte kände sig väl till mods i
situationen, och jag tyckte till en början att intervjun inte gick så bra. Hon
tycktes ha klara förväntningar på vad en intervju var, och det är möjligt att hon
själv inte tyckte att hon kunde motsvara dem. När vi kom in på
lottaverksamheten blev hennes berättande ledigare, men hon bad mig vid flera
tillfällen stänga av bandspelaren, vilket jag också gjorde. Detta kan kanske ses
som ett utslag av en oskriven lottaregel som stipulerade att ”en lotta pratar inte
eller skriver om sitt arbete eller det hon har sett och hört i arbetet till personer
utanför arbetsplatsen” (Lukkarinen 1981:216). Naturligtvis kan Britas ovilja att
berätta på band haft andra orsaker. När Brita berättade om sin tid som lotta
glömde hon ibland bort att bandspelaren gick, vilket resulterade i att Brita
berättade relativt fritt om vad hon gjort och upplevt under krigsåren. Ibland
frågade hon om bandspelaren var på, och när jag nickade såg hon samtidigt
både lite road och besvärad ut, eftersom hon inte hade reflekterat över att den
var påslagen och hon eventuellt hade berättat något som hon inte hade tänkt.
Enligt Fägerborg händer det ofta att intervjuer inom etnologin och
folkloristiken utvecklas till förtroliga och öppenhjärtiga samtal, vilket
naturligtvis är bra. Men en effekt kan vara att intervjupersonen berättar mycket
mer än han eller hon hade avsett från början (Fägerborg 1999:59). Brita ville
flera gånger att jag skulle stänga av bandspelaren, och då berättade hon för mig,
inte för bandspelaren. Det hon berättade var enligt mig sådant som jag gärna
ville ha på band, och jag försäkrade henne om att det hon sagt inte var något
”farligt”, och att hon inte på något vis utlämnade de personer som hon talade
45