I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

närmade sig Finland och Tyskland varandra, och enligt överenskommelserna
skulle Tyskland ansvara för den norra fronten i Finland medan Finland förband
sig att anfalla österut över Karelska näset och norr om Ladoga mot Svir.
Samarbetet mellan länderna har dryftats otaliga gånger, och oenighet rådde
även under kriget.
Hitler inledde sin Operation Barbarossa den 22 juni 1941 genom att anfalla
Sovjet. Enligt Tysklands och Finlands planer skulle Finland vänta tills tyskarna
gått över floden Düna i Lettland och då anfalla vid Karelska näset och mot Svir
norr om Ladoga. Även om man hade gjort gemensamma planer med Tyskland
om anfall av Sovjet, meddelade den finländska regeringen att Finland förhöll
sig neutralt till konflikten mellan Tyskland och Sovjet. Sovjet tog ingen notis
om dessa bedyranden och genomförde bombanfall mot det finska kustförsvaret.
Den finska militära och politiska ledningen hade väntat på att ryssarna skulle
attackera så att det välförberedda anfallskriget skulle förefalla vara nödvärn och
försvar. Under de följande dagarna trappades antalet luftanfall upp och nådde
sin kulmen den 25 juni då många städer i södra och nordöstra Finland utsattes
för bombräder.
Finland var på alla sätt bättre rustat för krig än under vinterkriget. Under
fredsperioden hade man ökat eldkraften genom nya vapen, förbättrat
rörligheten med hjälp av flera motordrivna fordon och effektiverat militärens
organisation då landet indelats i sexton militärlän som vart och ett ställde upp
en division. Nästan 500 000 man var inkallade, vilket innebar det högsta antalet
relativt sett jämfört med andra krigförande länder. Stridsandan var hög eftersom
många tyckte att ett vedergällningskrig var det enda rätta och man såg också en
chans att ta tillbaka de förlorade områdena. Från första början kallade man
kriget för fortsättningskriget. Den finländska ledningen tänkte inte nöja sig med
att ta tillbaka de områden som förlorats under vinterkriget, utan en del av
offensivens mål var också att annektera Östkarelen.
Den finska armén avancerade snabbt in på sovjetiskt område, den gamla
gränsen överträddes, och den 7 september 1941 nådde man Svirs nedre lopp.
Inom en månad hade finländarna ockuperat största delen av Aunusnäset 26
mellan Ladoga och Onega. Trots att finska armékårer avancerade snabbt i
riktning mot Leningrad och utsikterna var lovande hejdades offensiven av
överbefälhavarens order i stort sett vid 1939 års riksgräns, det vill säga omkring
trettio kilometer från staden. Mannerheim hade beslutat att finländarna inte
skulle delta i intagningen av Leningrad tillsammans med tyskarna. Striderna
26
Staden Aunus ska enligt rekommendationer från Forskningscentralen för de inhemska språken
kallas så när man behandlar krigstiden. Den korrekta benämningen för samma stad i nutid är
däremot Olonets (Vidberg, personligt meddelande).
124