I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

Där fick de skadade vänta tills det blev mörkt, och kunde forslas vidare bakåt.
Det blödde mycket från huvudet på Henrik, men han fortsatte ändå att sköta om
och hjälpa både människor och djur. Henrik berättade att han ”hade ju hästar
som stod på tre ben som jag skulle ta hand om där vid Honkaniemi. Det var
elva hästar som blev skadade då just och (...) och så var det ju fem som jag
förband och sex som jag fick skjuta och dra skinnet av.” Henrik berördes starkt
av minnet av hästarna som måste avlivas (Henrik IF mgt 2003/53–54).
Eftersom Henrik inte hade kunnat uppsöka JSP, fanns det inte några
dokument som visade att han faktiskt blivit sårad under kriget, och därmed
hade vissa rättigheter, bland annat att bli klassad som krigsinvalid undgått
honom. Henrik återkom till detta ett flertal gånger när han berättade om
händelserna vid Honkaniemi. Man förstår att detta berörde honom djupt. Han
hade utan att tänka på sina egna skador tagit hand om andra och skött sina
uppgifter i förhållande till hästarna så att han helt enkelt inte hade hunnit
uppsöka JSP och få sina egna skador omskötta och därmed dokumenterade. I
efterhand erkändes inte hans skador och i överförd bemärkelse hans altruistiska
handlingar, trots att han hade en synlig bula på skallen där skärvan ännu satt
kvar. Skärvan i foten kom ut många år senare när han tog fotbad i samband
med en förkylning. Det Henrik verkade vara mest mån om att föra fram var inte
själva händelsen där han sårades, utan att han inte sågs som krigsinvalid på
grund av sina ansträngningar att hjälpa andra när han själv var sårad.
Tildes knäskada kullkastade hennes planer för framtiden, men ändå verkade
hon uppleva stolthet över att ha arbetat för fosterlandet. Hennes ben besvärade
henne och hon blev sålunda indirekt påmind om sina arbetsinsatser genom
smärtan i benet. Viktor och Joel nämnde kort om sina fysiska skador under
kriget, men de var inte av den sort som gjort dem till krigsinvalider. Viktor var
inte klassad som krigsinvalid utan som ”vanlig krigsveteran, (V skrattar till)
men psykiskt så att säga så är jag nog invalid tillika”. Enligt honom var alla
som var med om hårda strider ”befläckade med psykiska” men (Viktor IF mgt
2003/39–42). Joel hade också fått problem med sina ben under kriget. Utan att
han visste varför började hans ben svullna när han var hemma på sin första
permission. Han berättade att de värkte så mycket att det kändes som att han
”skulle ha gått på benpipor”. Hans mor kurerade honom med hjälp av ett bad i
glaubersalt, och så gick svullnaden ner. När han kom till sjukhuset i Jakobstad
för att visa upp sig hade symptomen försvunnit i det stora hela, så han fick sin
permission förlängd med bara ett par dagar, vilket han grämde sig över. Så
länge var han i alla fall borta att han kom bort från sitt regemente, 24:an (Joel
IF mgt 2004/44).
225