I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

344
inte nu alltid utan det var, för mamma blev ordförande och då måste hon ju börja
vara (A och S skrattar) (Anna IF mgt 2003/58–59).
Anna berättade att verksamheten främst bestod av att träffas och prata om ditt
och datt, och samtidigt sticka strumpor och vantar och sy något som kvinnorna
sedan brukade sälja på sin basar som hon berättade alltid ordnades 6 december,
på självständighetsdagen. Men arbetet i syföreningen klassificerades ändå som
fosterländskt av Annas mor eftersom föreningen arbetade för att stöda
krigsinvaliderna.
Kinnunen skriver att lottorna i en skriftlig förfrågan av år 2000 definierade
lottaarbetets betydelse för sig själva framför allt med begreppet ”fosterländsk”.
En av dem som besvarat uppropet hade skrivit att ”Det var allt en kvinna kunde
ge för fosterlandet”. Enligt Kinnunen visar svararnas sätt att definiera
fosterlandskärleken som att tjäna att den tolkning av begreppet som skapats
inom Lotta Svärd fortfarande levde kvar hos dem. Man hade med sina egna
insatser deltagit i den stora nationella kraftansträngning som kriget innebar och
detta var något som fick lottorna att känna stolthet och tillfredsställelse både
under tiden när arbetet utfördes och långt senare vid minnet av det (Kinnunen
2006:179–180). Men vid tiden strax efter kriget fick lottorna så lov att leva med
att deras fosterländska organisation inte längre var tillåten, vilket samtidigt
nedklassade det arbete kvinnorna hade gjort inom organisationen.
Sviter av kriget
Tiden efter kriget påverkade inte bara organisationslivet, också den enskilda
människans liv såg annorlunda ut. Många hade invalidiserats under kriget och
måste försöka finna sig till rätta med sina skador. I det här avsnittet koncentrar
jag mig dock på andra sviter av kriget än invalidisering, och väljer här att titta
på intervjupersonernas berättande om såväl fysiska som psykiska följder av
kriget. I kapitlet om mitt fältarbete beskrev jag hur det var att sitta framför en
man i 80-årsåldern som började gråta när jag förde mardrömmar på tal. Joel
berättade lite om att han brukade drömma mardrömmar från kriget och att han
tyckte att krigsupplevelserna måste ha varit något alldeles särskilt eftersom de
ännu återkom till honom om nätterna 60 år senare. Även Viktor nämnde om att
han brukade drömma om kriget, och han berättade att han drömt om det även
natten före intervjun. Han konstaterade att alla som varit med om hårda strider
hade fått psykiska men (Viktor IF mgt 2003/ 39–42). Viktor hann inte utveckla
detta mer än så förrän jag avbröt honom genom att säga att min farfar också
brukade drömma om kriget, varefter jag föreslog att vi skulle gå över till att
prata om Fänrik Ståls sägner, vilket var mitt syfte för intervjun. Det skulle