I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

tidigare i kapitlet om fältarbetet. Tilde visste inte om hon skulle berätta för mig
om sina posttraumatiska symptom, men valde efter försiktig uppmaning från
min sida att i alla fall göra det (Det hon berättade om återfinns i kapitlet ”Möten
med tiden efter kriget”). Dagny nämnde här om att hon fick många brevvänner
när hon arbetade på militärsjukhuset Tilkka i Helsingfors, men när jag
uppmanade henne att berätta om det tyckte hon det var för privat. Men också
hon berättade ändå lite grann om det, och kom småningom in på sin fästman
som stupade. Jag utgick från att Dagny inte ville tala om de brevvänner som
hon hade haft, eftersom jag antog att det kunde vara moraliskt känsligt då jag
vid det här laget hade fått lära mig hur kvinnor som varit vid fronten kunde
betraktas. Något jag inte tänkte på under intervjun var att hon kanske inte ville
tala om fästmannen som hade stupat. Det är svårt att veta om en del saker
förtigs för att det är tungt att berätta om dem av personliga skäl eller om det är
andra orsaker som ligger bakom tystnaden. Jag återkommer till denna
tankegång lite senare i detta kapitel.
Den gränsskapande utbildningen
Det var noga med ordningen på sjukhusen, och det var sjuksköterskorna som
bar ansvaret för den. Särskilt när doktorn skulle göra ronden var det viktigt att
allt var i sin ordning. Enligt Britas erfarenhet av ronden spelade det nästan inte
någon roll hur sjuka patienterna än var och i vilka ställningar de än tvingades
ligga på grund av sina skador, så skulle ”de ju nästan ligga i givakt” när ronden
gick. Brita poängterar att det var översköterskan som krävde denna perfektion,
inte alls doktorn (Brita IF mgt 2003/71–74). Maria som arbetade på ett
konvalescentsjukhus berättade om hur det var när doktorn skulle komma från
staden på besök där hon arbetade. Maria förstod inte riktigt vitsen med att det
skulle vara fullt så kinkigt med allt. Hon berättade om att lakanen och filten
skulle ligga exakt rätt, och att alla veck på lakanen alltid skulle vara på vissa
bestämda ställen. Varje patients papper skulle ligga vid fotändan på sängen
inför läkarronden.
M: Så gick ju läkaren först och så gick de en tre-fyra efter honom då. Med
papper i hand. Allihopa hade nåt papper i famnen då de, översköterskan, så en
sköterska. Jag kommer ihåg den där lilla, lilla gamla tanten som vi hade. Hon
var precis. Hon var precis med allting. Hon var finsk hon. Hon var precis med
allting hon. Hon hade en sköterskemössa på huvudet, en vit mössa. Och hade
ordning och reda på allt. Och var bestämd. Och nog var vi rädda för henne nog
(S: Jaså) (M skrattar lite) Jå, nog hade vi respekt. Jag vet inte varifrån hon skulle
vara. Hon var ganska kort och tjock (S: Jaså) Ja. Hade en skild butka där hon satt
(Maria IF mgt 2003/65–66).
143