I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

och sålunda berövar de sig själva statusen som aktiva subjekt i historien och
också berättarauktoriteten som värdiga berättare om det förflutna och samtidigt
också det nuvarande (Lenz & Bjerg 2007:40–41).
”Att inte ha något att berätta om” handlar, förutom att inte ha tillgång till
den genre som man upplever som självklar för den typ av berättande som
efterfrågas, om att inte tillskriva sig själv berättarauktoritet och om att
lyssnarna inte heller förväntar sig berättarkompetens och om att man därmed
aldrig ges tillfälle att berätta. Ett könsrelaterat osynliggörande blir märkbart
genom kvinnornas nedvärderande av sina upplevelser (jfr Minister 1991:29–
30). Enligt Antero Holmila har kriget gett männen en maskulin auktoritet som
gällde också all annan verksamhet eftersom de hade försvarat Finland (Holmila
2000:9–12 [online]). Att den manliga genren krigsberättelse är det som man
omedelbart associerar till – oberoende av kön – när man ombeds berätta om
kriget säger en hel del om etablerade och könsbestämda definitioner av vad
som är och inte är historia, vem som är med i den och vem som inte är det (jfr
Portelli 2004:28).
Tidigare ställde jag frågan om existensen av genren krigsberättelse kunde ha
några följder, och jag skulle vilja inleda mitt svar på frågan med ett citat av Åsa
Moberg ur hennes bok om Florence Nightingale:
398
Men hur skulle han ha kunnat höra något som ingen talar om? Historia – det är
en berättelse om män och krig, inte om kvinnor och sjukvård. Det vi får lära oss
i skolan är hur män har dödat, inte hur kvinnor har vårdat (Moberg 2007:10).
Man har inte hört kvinnors berättande om krig, åtminstone inte i samma
utsträckning som männens. Historieforskningen har också traditionellt riktat in
sig på att skriva om maktens män (Connell 2008:60). I mina inledande
problemformuleringar ingick inte kön som en aspekt jag hade för avsikt att
fästa vikt vid. Inte heller Lenz och Bjerg hade könsperspektiv som huvudsakligt
intresse i sitt projekt, och sålunda hade de inte tagit det i betraktande när de
planerade sitt projekt och gjorde sitt fältarbete. Senare visade sig kön vara
fruktbart för dem som en analytisk kategori (Lenz & Bjerg 2007:35). Detta kan
jämföras med exempelvis Östmans uttalade könsperspektiv, då hon i sin
avhandling studerar hur kön konstrueras i ett agrarsamhälle genom mäns och
kvinnors arbete (Östman 2000:40). Östman hade könade utgångspunkter. Lenz
och Bjerg använde kön som ett analysredskap, vilket även jag gjort i viss mån.
Eftersom jag använt mig av detta redskap har jag också fått könade resultat.
Lottorna och sjuksköterskorna i sin egenskap av kvinnor gör dem
marginaliserade i ett mansdominerat samhälle, där kvinnor och män behandlas