I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

manliga till en norm, ofta outtalad, för vad det innebär att vara människa (se
exempelvis Hirdman 2008:59; Östholm 2006:8–9). För att nå en förståelse av
vad det innebär att vara människa måste man enligt det beauvoirianska
synsättet granska båda aspekterna av detta människovarande, det vill säga både
man och kvinna, manligt och kvinnligt, med samma kritiska glasögon
(Beauvoir 1973; jfr Östholm 2006:39). Den relativt nya maskulinitetsforskningen
är ett exempel på detta (Connell 2008). Om man anpassar dessa
beauvoirianska tankegångar om att studera två sidor i stället för att se något
som en avart av en norm borde man kunna göra oral history-forskning av
exempelvis de vita från kriget 1918. Fastän de hör till den högersinnade
”vinnarsidan” i motsats till de vänsterinriktade röda är de vitas upplevelser av
skeendena inte nödvändigtvis liktydiga med den syn som det nyblivna
självständiga Finland antog som landets officiella historia. Jag ser alltså att
personligt berättande om krig ger ”en annan” bild av krig och historia, och
därmed anser jag att jag kan verifiera min hypotes.
Om man tänker sig det krigsberättande man oftast hör i dag som en
mytologiserande stor berättelse om den enade nationen i kamp mot den stora
fienden, och därför som något som är viktigt att förmedla till kommande
släktled kommer man nära de tankegångar som finns inom kulturarvsdiskussionen.
Enligt Björkholm är kulturarv ”moderna konstruktioner på
mental nivå, som dominerande grupper i samhället står bakom” (Björkholm
2008:91). Att vissa kulturelement väljs ut som extra viktiga medan andra väljs
bort, döljs eller förpassas till historien (kanske till och med aktivt glöms bort) är
tecken på att maktaspekter i form av tolkningsföreträde finns integrerade i
kulturarvskonstruktionen. Björkholm anser att ”kulturarvstänkande är ett
förhållningssätt till det förflutna i samtiden” (Björkholm 2008:91). Hon utgår
från att kulturarv ständigt ny- och omskapas av dominanta grupper i samhället,
att de alltså inte är objektivt existerande. I och med detta föränderliga
utgångsläge varierar uppfattningarna om vilka kulturelement som är tillräckligt
viktiga för att man ska betrakta dem som kulturarv. Enligt Björkholm innebär
denna syn på kulturarv att de ger uttryck för vad som är värdefullt i den kultur
och det samhälle där de finns. Anledningen till att en del kulturelement får
specifika värdeladdningar beror enligt Björkholm på att de getts symbolvärde i
enlighet med rådande ideologier. Därmed får kulturarven också så stark
laddning. Björkholm poängterar kulturarvens potential att dölja konflikter
(Björkholm 2008:251–252).
I enlighet med Björkholms resonemang vill jag se det dominerande
berättandet om kriget som ett uttryck för kulturarvstänkande. Kulturarv
konstrueras av dominerande grupper i samhället, är föränderliga beroende på
403