I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

deras specifika visslande ljud. Det är flera som omtalar det fruktansvärda
oljudet vid fronten, och Joel jämför det vid en cementblandare full med stenar.
Frontkompetensen bestod bland annat av förmågan att med hörseln avgöra när
något var farligt, vilket Vilhelm berättade om. Enligt honom lärde man sig
lyssna efter olikheter i ljuden på granaterna när man låg tillräckligt länge ute
vid fronten.
Skadade och sårade
Kroppen drabbades av sjukdomar, vilket vi just hört intervjupersonerna berätta
om. Kvinnor och män råkade ut för sjukdomar och skador under sin
tjänstgöring. Enligt kvinnorna i Karvinen-Kopteffs material var dessa inte
rädda för att själva bli sjuka, fastän det var många som smittades av tuberkulos,
gulsot och andra sjukdomar. Många av kvinnorna arbetade inom sjukvården
och fick ofta snabbt adekvat vård i sin arbetsenhet (Karvinen-Kopteff
1993:118). För två av kvinnorna, Brita och Dagny, bröt sjukdomen ut först efter
kriget. Brita drabbades av tuberkulos, medan Dagny inte fick någon entydig
diagnos. Till dessa båda återkommer jag i kapitlet ”Möten med tiden efter
kriget”. Tilde och Ingegerd berättade båda om vad som drabbade dem när de
var ute vid fronten, och det Ingegerd berättade om framkom ovan.
Av mina tio manliga intervjupersoner är hälften krigsinvalider. Tre av
männen, David, Axel och Vilhelm, berättade om hur det gick till när de sårades
i kriget. Henrik berättade indirekt om skadorna han ådragit sig. David sårades
en gång, medan de två andra skadades eller sårades vid två tillfällen. Johannes
berättade inte om hur han sårades, men han sade att han ”räknas som svårt
skadad, men jag räknar det inte själv som nån svår skada, därför att det har inte
hindrat mig i min yrkesutövning. Det är bara det att jag kan inte springa längre
sedan 60 år, men det behöver jag heller inte” (Johannes IF mgt 2004/45).
Avsnittet fortsätter med berättandet om vården av de sårade och
omhändertagandet av dem som stupat. Till fältprästernas uppgifter hörde att
meddela de anhöriga om dödsfallet, en uppgift som även Åke hade haft.
Slutligen gör jag ett tidsmässigt hopp från krigstiden och in i tiden efteråt i och
med det som intervjupersonerna berättade om hur de minns dem som stupat.
Men allra först får Tilde berätta om hur hon skadade sig och hur hon förhöll sig
till denna skada.
217