I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

J: Ja, nog fick man ju akta sig och gömma sig så gott som möjligt så man inte
blottar sig.
S: Nä, men just då den där tavaritj som kom?
J: Jå, nog tänker jag att hjärtat klappade, men jag såg ju hur han var så var det
lugnt och bra igen. Då han var en tavaritj (Joel IF mgt 2004/44).
Under intervjuerna hade jag fått höra många riktigt obehagliga berättelser,
bland annat om när berättarna själva sårats, när de sett sina kamrater stupa eller
tagit hand om svårt skadade soldater. Det jag hörde Joel berätta om upplevde
jag som mycket frånstötande och svårt att hantera. Joel tog alltså den ryske
soldaten med sig till sina överordnade, som omedelbart beordrade en
arkebusering, eftersom de enligt Joel inte hade någon möjlighet att ta några
fångar. Det här kan jag ännu omfatta när man ger det hela en krigskontext. Jag
upprördes ändå av det som Joel berättade och tänkte mig frågan hur det kändes
för honom att veta att de, alltså finländarna, skulle skjuta honom och jag hade
förväntat mig ett visst slags svar. Joel svarade på min fråga utgående från sin
tolkning av den som om jag frågat hur det kändes för honom att veta att
ryssarna skjuter på honom. Han svarade alltså att man måste akta sig och
gömma sig. Jag förstod att han inte uppfattat det jag avsett med frågan, och
frågade på nytt, men nu mera explicit om mannen som han hade mött. Joel
svarade bara att han inte var rädd längre när den ryske soldaten var en tavaritj.
Det är möjligt att Joel upplevde det hela som så svårt att minnas och prata om
att han helt enkelt slog de känslorna ifrån sig. Det var ändå oerhört svårt för
mig att behärska mig och inte börja klandra Joel för att inte tänka efter hur det
gått för mannen som han förde till dennes död, trots att han så uttryckligt visat
att han gav sig och ville vara en vän.
Mina efterkrigstida tolkningsmodeller klarade inte av Joels synbarliga
avsaknad av skuld- eller ångerkänslor, och jag tyckte hans svar var
motbjudande. Skillnaden mellan det han och jag ser som möjligt att berätta om
är tydlig. Dessutom är jag tvungen att medge att denna korta episod i hans
berättande påverkade min hållning till allt det han berättade om under hela
intervjun. Daniel James beskriver något som han kallar för ett ”empatiskt
misslyckande” i en relation till en av sina intervjupersoner. Han insåg att han
inte kunde känna ”empati” (egentligen avses sympati) för intervjupersonens
högerradikala ideologi, och därmed upplevde han att han inte kunde rädda
forskningsrelationen mellan honom själv och intervjupersonen (James
2000:133). Det som James talar om här i termer av empati skulle enligt hur jag
förhåller mig snarast handla om sympati. Han kände inte sympati med sin
intervjuperson och höll inte med honom i hans åsikter. Jag känner igen mig i
James beskrivning, men jag anser att det är just i en situation som denna där
295