I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

framträdde inte i så många skönlitterära verk med genomslagskraft, men när de
gjorde det utmålades de som lättfotade kvinnor. För den enskilda lottan var
denna beskrivning sårande och kränkande, och det är mot denna bild som de
själva fortfarande på 2000-talet och även andra aktörer upplever ett behov av
att skapa en motbild (Kinnunen 2006:104–105). Kinnunen tolkar lottabilderna i
Linnas och Rintalas verk och debatten de väckt ur ett symboliskt
krigsperspektiv: genom lottabilden stred man om den nationella historien, de
nationella värdena och rätten att definiera dessa (Kinnunen 2006:131). Att det
ett tag sågs som skamligt att ha varit lotta framgår av att en del lottor höll det
hemligt för sina äkta män, så att kvinnans tidigare lottaskap kom i dagen först
när familjen gick igenom kvinnans kvarlåtenskap efter hennes död (Kinnunen
2006:186). I detta blir det tydligt hur det kollektiva vetandet påverkar
berättandet. En del av kvinnorna visste inte vad de skulle berätta om, och andra
intog en försvarsposition. Jag fördjupar diskussionen om detta i det avslutande
kapitlet. Eftersom jag på grund av min ålder inte var en del av samma
kollektiva vetande blev delar av deras berättande så svårtolkat för mig.
Genom intervjupersonernas berättande ser man att krigsveteranerna i vissa
sammanhang kallades för krigstokiga, lottornas organisation hade förbjudits
och lottorna började ses som lösaktiga kvinnor. Man gömde vapen för att ha
något att ta till vid en väntad sovjetisk ockupation, kontrollkommission styrde
och ställde i det land man offrat så mycket för, och till och med diktverket
Fänrik Ståls sägner blev belagt med en negativ klang. Allt man hade hållit
dyrbart, allt man kämpat för i så många år, tycktes plötsligt ha förlorat sitt
värde. Som vi sett hade man en upplevelse av en tyst tid i ungefär tjugo år efter
krigsslutet, men efter detta stundade en förändring i samhället igen.
”Upprättelsen”
Upplevelsen av den tysta tiden hade pågått i omkring tjugo år efter kriget innan
samhällsklimatet åter ändrades så att särskilt männen som deltagit i kriget
upplevde det som möjligt att börja samlas för olika typer av aktioner. I det här
avsnittet studerar jag det som berättas om den här tiden som av flera
intervjupersoner benämndes upprättelsen 185 . Det är under denna tid, alltså från
mitten av 1960-talet, som de män som deltagit i kriget började samlas i
föreningar, få rehabilitering och minnas tillsammans. Enligt Kaarle Sulamaa
började man uppskatta veteranerna och deras insatser mera mot slutet av 1970-
tilltalade främst män, och kan ses som en syndernas förlåtelse för mannen i ledet. Man har sagt att
männen som var med i kriget blev civila till slut tack vare boken (Kinnunen 2006:107).
185
Jfr Bruun i Hufvudstadsbladet 21.10.2008.
357