I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

J: Vi har ju nog, veteranerna, kommit till det att inte ska vi tala om nå hjältar
inte, inte hjältegravar inte.
S: Varför inte det?
J: Nå, inte var de nå hjältar. Inte offrade de sig frivilligt inte för fosterlandet,
utan de stupade ju, men det var ju hedersmän. […] Jag hör till styrelsen för
veteranerna här eller ganska länge, där hade vi upp det, och vi tyckte att vi inte
har nån orsak att tala om hjältegraven. Inte var de speciella hjältar, utan de föll.
S: Vad vill du att det ska kallas i stället då?
J: Krigargravar. Nåja, för mig skulle de nog få heta hjältegravar, men jag känner
ju till ynglingar som var så vänstersinnade så de skulle ha velat krypa över till
andra sidan och som stupade. Inte var de ju hjältar för landet precis inte (Joel IF
mgt 2004/44).
Även Johannes uttryckte sitt ogillande inför ordet hjälte och hjältegrav. Han
tyckte att man ska använda ”ett mindre värdeladdat och mindre banalt ord, och
det är en soldat”. Också han höll sig till resonemanget att alla som dog inte var
hjältar – även om han inte går med på att använda ordet i detta sammanhang.
Däremot tyckte han att det hade funnits soldater i hans närhet som han tyckte
vore värda att bli kallade hjältar – om han nu skulle använda det ordet. Han
påpekade att det däremot på finskt håll är ”vedertaget att använda det
högtravande ordet” sankari, hjälte (Johannes IF mgt 2004/45).
Något som framkommer i berättandet om uppvaktningen under veteranernas
festligheter är att verbet ”att stupa” har en laddad betydelse, som visar vad en
god död i strid innebär. I motsats till civilpersoners goda död som
karakteriserades ovan som lugn, tyst och vilsam är krigarens goda död plötslig
och våldsam, och belägen på slagfältet. Endast då kan man sägas ha stupat.
Förklaringen till att man inte borde tala om ”de stupades grav” är att inte alla
som ligger begravna där kan sägas ha stupat enligt denna rätt snäva definition
som veteranerna själva ger. Att dö på grund av krig är med andra ord graderat
så att stupa har högst status. Inför döden är vi inte alls lika, utan olika dödar har
olika rang. Denna upphöjning av den plötsliga döden hittar man även
exempelvis i dikterna ”Wilhelm von Schwerin” och ”Den femte juli” i Fänrik
Ståls sägner där den unge artilleristen von Schwerin respektive officeren
Duncker omtalas som hjältar efter att de stupat. I det här sammanhanget ser
man även de intervjuade veteranernas hjältebild framträda. Den ofta använda
benämningen hjältegrav är ett ord som de själva helst undviker med
motiveringen att de begravna inte uppfattade sig själva som hjältar, att det inte
var en hjältemodig handling som förorsakade deras död eller att de inte hyste de
rätta fosterländska känslorna. Det verkar också här som att ordet hjälte och död
hör ihop.
241