I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

intervjuer i förhållande till termerna empati och sympati för att skapa en
grogrund för min egen term: den empatiska intervjun.
Intervjun som samspel
Av de tre intervjumodellerna som Franklin funnit är det informationsutvinningsmodellen
som kan räknas som en kvantitativ intervju, medan de två
andra – delad förståelse och diskursmodellen – är klart kvalitativa till sin
essens. I den första typen av intervju försöker man utvinna känslor, idéer och
kunskaper ur intervjupersonen. Intervjuaren ställer frågor och intervjupersonens
uppgift är att besvara dem. Målet här är objektivitet och att få ett jämförbart
material som ska kodas och kvantifieras. Forskningsintervjun som bygger på
delad förståelse innebär att intervjuaren försöker förstå hur intervjupersonen
upplever något utgående från hans eller hennes eget perspektiv. I den här
modellen ses närhet som önskvärd och inte distans som i den första, och man
strävar efter en dialog med intervjupersonen i stället för att undvika den.
Honnörsorden här är tillit, ömsesidighet och jämlikhet, och målet är att få ett
nyanserat beskrivande material som speglar intervjupersonens egna
erfarenheter. Man tänker sig dock att intervjupersonen ska kunna sätta sin egen
förförståelse inom parentes. Den tredje intervjutypen kallar Franklin för
diskursmodellen och där ses intervjun som en situerad språklig aktivitet. Den
har vissa likheter med den andra intervjutypen, men de båda intervjumodellerna
betonar olika saker. Här ser man intervjun som ett pågående samspel mellan
människor som har språket som medel, och både intervjuare och intervjuperson
har aktiva roller i detta samspel. Det som uttrycks i intervjun är ett resultat av
samspelet. Denna modell ifrågasätter både antagandet om att intervjuaren kan
eller bör vara objektiv och att dennas förförståelse kan eller ska exkluderas. I
stället utgår man från att både intervjuaren och intervjupersonen uppfattar
situationen från varsitt specifikt perspektiv, som man försöker synliggöra och
problematisera i stället för att förneka det. I den här modellen är också frågan
om makt betydelsefull, både den makt som hör till personernas sociala position
och den maktrelation som hör till intervjusituationen. Här ser man intervjun
som en meningsskapande process som är konstruerad som en interpersonell
situation där man måste uppmärksamma att intervjuarens egenskaper påverkar
det som sägs (Franklin 1997). Det är i den sistnämnda modellen jag själv
placerar mina intervjuer – eller snarare mitt förhållningssätt till intervju som
metod, intervjupersoner, till mig som intervjuare, till det som skapas i dem och
till hur jag avsett använda intervjuerna.
När jag har tänkt på mitt eget intervjuande och vad jag skulle benämna det,
kom jag i kontakt med termen solidariska intervjuer. Solidariska intervjuer är
en term som stämmer väl överens med Franklins andra intervjumodell: delad
58