I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

med rakt ut att ”Hon var elak helt enkelt” (Gun IF mgt 2003/69–70; jfr Muikku
& Vakimo 2005).
Brita (IF mgt 2003/71–74) 60 som varit sanitetslotta på Malmska sjukhuset i
Jakobstad berättade långt in i intervjun, och med viss tvekan om det var
lämpligt att göra det, om sina konfrontationer med översköterskan. Som jag
ovan skrev i avsnittet där jag presenterade mina intervjupersoner var Brita en
av dem som var mest tveksamma till att berätta, särskilt att berätta på band.
Hon berättade först om att hon började arbeta på ett av krigssjukhusen i
Jakobstad, men efter två veckor kommenderades hon till Malmska sjukhuset
som hade för liten personal. Hon berättade att ingen annan ville fara och att hon
var den nyaste på stället, och därmed den som måste flytta. Bemötandet hon
fick var enligt henne inte av det varmaste slaget, men hon kavlade upp ärmarna
och började arbeta. Hon fortsatte med att redogöra för lottornas arbetsrutiner
och uppgifter, och hon verkade ändå ha trivts bra där, men något fick mig att
undra hur hon egentligen hade upplevt det, och jag frågade hur förhållandet var
mellan sjuksköterskorna och lottorna. Och Brita svarade:
168
B: Nå, nog var det, samarbetsandan var nog bra skulle jag säga. Nog var det det
nog. För vi var ju så pass lite i personalen så vi var tvungna att ha en god
samarbetsanda. Men det är ju klart, de hade en högre utbildning de, så det var en
rangskillnad. Det var det ju. Så det måste man ju respektera, minsann. Så det var
ju inte frågan om att man skulle ha duat dem. Nå, vissa som ju sa till att vi skulle
vara du med, så de var man ju du med, men inte annars. Så nog var de fru och
fröken där. Men de duade nog förstås oss. För vi var ju manskap vi (S och B
skrattar lite) (Brita IF mgt 2003/71–74).
När Brita berättat detta, var jag ännu mer säker på att det fanns något som hon
så att säga inte ville berätta om. Hon sade att de var tvungna att ha god
samarbetsanda, men att det fanns rangskillnader som man ”minsann” måste
respektera, att de som lottor duades och behandlades som ”manskap”. Jag
fortsatte genom att ställa en fråga om sjuksköterskorna var besvärliga med
lottorna, men det tyckte hon inte att de var. ”Det var nog bra kamratanda
överlag. Nog skulle jag säga det.” Däremot tillstod Brita att översköterskan
”var ju lite så där”. Vi fortsatte prata, och efter ett tag berättade Brita att hon
begärde förflyttning till ett annat sjukhus efterson hon tyckte att ”regimen där
på Malmska så var ju sträng”. Återigen var det översköterskan som figurerade i
berättandet. Brita sa att ”det var ju de som inte orkade med det”, något som inte
heller hon gjorde till sist. Efter ännu lite mera samtal om annat frågade jag Brita
om det var översköterskan som gjorde att hon ville flytta.
60 Jag skriver ut källhänvisning till Brita endast i blockcitaten i det här avsnittet.