I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

eslutade att förbereda sig för den invasion och ockupation av landet som man
allmänt räknade med och därför planerade hela vapengömmarrörelsen. Trots att
han själv deltog i vapengömmandet genom att skaffa fram vapen, verkade han
inte inkludera sig i vapengömmarnas skara. Vilhelms son hade vid ett tillfälle
ifrågasatt det hela och tyckt att vapengömmarna hade varit godtrogna när de
trodde att inget skulle läcka ut. Enligt Vilhelm gjorde det inte det. Han
exemplifierade detta med sin granne som var nygift och nybliven far, och god
vän med en av vapengömmarna i Vasa. Mannen blev ombedd att vara med i
rörelsen, vilket han också ville eftersom han enligt Vilhelm tänkte i liknande
banor som han själv hade gjort när han var uppe i norr. Vilhelm berättade att
när denne granne kom hem från sitt arbete på kvällarna försvann han med
cykeln utan att säga ett ord till sin fru om vart han skulle, och så brukade han
komma hem tillbaka på småtimmarna. Då hade han cyklat runt i regionen,
ganska långa vägar, i vapengömmarärenden. Vilhelm pratade många år senare
med hustrun till denne granne och frågade henne vad hon egentligen hade tyckt
om detta. Han berättade att hon hade sagt att hon flera gånger hade tänkt att hon
inte stod ut med att leva i ett sådant äktenskap där maken försvann ut varje
kväll utan att ens säga till henne vart han gick. Enligt Vilhelm visade detta hur
andan var, att tusentals män var vidtalade och organiserade, men att ingen
berättade någonting för någon utomstående: ”Inte åt hustru, inte åt fästmö och
inte i fyllan och inte nå annat. Det var vatutätt ända tills den där köttburken
kom (...) SA, Suomen Armeija, tryckt på locket då. Då var det färdigt.” Inte ens
när männen häktades, förhördes och dömdes till fängelse 176 bekände de, ”Nej,
inte fast fan sprack”, som Vilhelm sa (Vilhelm IF mgt 2003/48–50). I dag kan
man berätta om sin inblandning i vapengömmarrörelsen, och dessutom se det
nästan som en merit att ha ansetts vara nödvändig att förhöras av Valpo. Jag ser
Vilhelms berättelse som en motståndsmansberättelse av liknande karaktär som
man stöter på i många oral history-sammanhang. Men här handlar det om en
motståndsberättelse som framförs i ett sammanhang med ett annat politiskt
klimat än vid händelsen.
Den fruktade invasionen och ockupationen blev aldrig av. Meinander menar
att vapengömmorna trots allt fyllde sin funktion eftersom vetskapen om dessa
avskräckte sovjetiska önsketankar om ockupation av Finland. Kontrollkommissionens
uppgift var inte att förbereda för Röda arméns ankomst, men
176
Inrikesminister Leino beskyllde initiativtagarna till vapengömmorna för förberedelser av en
reaktionär militärkupp, och lyckades efter omständliga utredningar stifta en retroaktiv lag i januari
1947 med vars hjälp 1488 personer dömdes till fängelsestraff. Den högsta militära ledningen
undgick nästan helt och hållet rättegångarna, trots att de knappast kan ha undgått att känna till
gömmorna, och de yngre officerarna fick bära ansvaret och ta straffen. Den sista domen fälldes så
sent som 1950 i det som blev Nordens största rättsprocess (Meinander 1999:278–279).
335