I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

Skadad
Ganska i början av intervjun med Tilde (IF mgt 2003/42–43) när jag frågade
varför hon blev lotta, berättade hon att hon alltid velat bli sjuksköterska. På
grund av att hon hade haft tuberkulos som yngre blev hon inte antagen till
sjuksköterskekursen. I stället sökte hon sig till Lotta Svärd, och blev
sanitetslotta, och kom på så vis in ”bakvägen”, som hon själv uttryckte det.
218
T: Och jag ångrar det inte alls. Men det var bara det tragiska att det hände mig
en olycka så att jag, när jag låg på Invalidstiftelsen och var opererad så fick jag
brev från min avdelningssköterska att jag ska fråga när jag kan komma, att hon
har åt mig tjänst på sitt sjukhus. Jag skulle få fortsätta, och jag visade brevet åt
professorn att om han kan säga när jag kan börja arbeta, så sa han ”Snälla du, du
kan aldrig mera fortsätta med det arbetet på sjukhus, att lyfta och bära och
springa i trappor. Du måste börja med nånting mera stillasittande. Något mera
lugnare” (Tilde IF mgt 2004/42–43).
Hon kommenterade inte skadan ytterligare i detta skede av intervjun, men hon
återkom till den flera gånger via indirekta hänvisningar. Jag frågade Tilde om
vilka uppgifter hon hade på sjukhuset, och hon berättade för mig om hur det var
på fältsjukhuset där hon arbetade. Hon övergick sedan till att berätta om mera
uppskakande händelser, för att slutligen säga att hon själv inte ”upplevde så
förskräckligt dramatiska saker” och att hon tyckte att det var ”bara leksaker”
det hon hade upplevt i jämförelse med hennes goda vän Ingegerd. Jag bemötte
det hon sade genom att säga att man är med om olika saker, vilket Tilde höll
med om, och konstaterade att hon trivdes väldigt bra. Då sade hon plötsligt igen
att hon inte ångrade sig: ”Jag ångrar inte en dag. Nä. Hade bara otur att jag
skadade mig och inte kunde komma tillbaka. Jag var på tre månader
permission.” Tilde berättade att hennes arbetskamrater hade sagt till henne när
de träffades efter kriget att ”det var bra att du inte var med för du skulle nog ha
blivit i ett dike där och ligga för du skulle aldrig ha klarat med ditt ben att
springa.” Hon berättade att hennes ben var så svullet på grund av att hon hade
ansträngt det när hon hade burit lådor i trapporna på sjukhuset när
avdelningarna på sjukhuset där Tilde arbetade delades upp och hennes
avdelning flyttade bort att hon knappt kunde gå på grund av det skadade knäet.
Hon hade även tidigare varit på sjukpermission på grund av sitt skadade ben,
men efteråt alltid gått med det lindat och klarat att stöda på det trots att det
gjorde ont. Efter flytten blev det ändå så överansträngt att det inte gick att gå på
det, och översköterskan sade att hon skulle hålla sig i sin korsu och vila sig och
bara komma ner till avdelningen för att äta. Efter några veckor sade
översköterskan att Tilde fick åka hem på permission.