I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

förutsättning för det frivilliga arbetet inom skyddskårerna. Skyddskåristerna i
de lokala truppförbanden kände varandra i det civila livet, vilket ansågs bidra
till att man slapp undan individer som kunde vara opålitliga och olämpliga för
skyddskårsarbetet (Finlands skyddskårer 1935:8, 10–11). Både Joel och Viktor
hade gått i lärarseminariet i Nykarleby. Deras lektor i modersmålet hade varit
skyddskårsofficer. Joel berättade att nästan hela seminariet skrev in sig i
skyddskåren när han gick där (Joel IF mgt 2004/44; Viktor IF mgt 2003/39–
42). Försvarsmakten omorganiserades 1933 och övergick då till det nya
territorialsystemet, som grundade sig på skyddskårernas indelning. I och med
denna omorganisering slöts skyddskårsorganisationen allt närmare försvarsmakten.
Arbetsfördelningen var sådan att försvarsmaktens ledning skapade
ramarna, medan skyddskårsorganisationen uppbådade och utbildade trupperna
(Skyddskårernas huvudstab 1944:18). Under vinterkriget hade Viktor, som
ännu inte gjort sin militärtjänst, vakttjänst vid olika strategiska mål och utförde
ordonnansuppdrag. Han hade också i uppgift att hjälpa till med att gräva gravar
för sina äldre kamrater som stupade i vinterkriget (Viktor IF mgt 2003/39–42).
De unga männen fick militär utbildning i skyddskårerna redan före
värnplikten, efter vilken de också anslöt sig till den lokala skyddskåren när de
lämnade armén. På det här sättet kunde ett större antal män hållas ständigt
vapenföra (Finlands skyddskårer 1935:8). Den nya medlemmen skulle svära
skyddskårseden, vilken löd enligt följande:
Jag N. N lovar och försäkrar vid allt som för mig heligt och dyrbart är, att såsom
Skyddskårens aktiva medlem under såväl freds- som krigstid redligen deltaga i
fäderneslandets och den lagliga samhällsordningens försvar, underkasta mig den
militära ordningen och disciplinen samt uppfylla mina skyldigheter och mig
givna uppdrag (Finlands skyddskårer 1935:5).
Verksamheten i skyddskårerna skulle omfatta uppfostran och utbildning av
vapenföra män både före och efter att de gjort sin värnplikt. Huvuduppgiften
sades vara att ”fostra självständiga kämpar, vilka äro besjälade av försvarsvilja,
disciplin och anfallsanda”. Männen skulle också lära sig att ta sig fram i
terrängen och att skjuta säkert, vilket innebar direkt utbildning för
ödemarkskrig. Den militära utbildningen gavs på olika kurser, läger och vid
övningstillfällen i de lokala skyddskårerna, skyddskårskretsarna och
skyddskårsdistrikten (Skyddskårernas huvudstab 1944:26–27). Enligt Viktor
tränades skyddskårsungdomarna för eventuella gerillauppgifter om Finland
skulle bli ockuperat (Viktor IF mgt 2003/39–42). Tankegångarna känns igen i
det som efter kriget skulle bli en stor och hemlig vapengömmarrörelse, om
vilken berättas i kapitlet ”Möten med tiden efter kriget”. Den militära
117