I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

lommor från närbelägna skogsbacken där, liljekonvaljer och vad det nu var för
nåt. Så det gick nog bra det med (Dagny IF mgt 2004/46–47).
Dagny berättade alltså här om tiden före vapenstilleståndet, men i berättandet
ingick det som en del i hennes väg hem från kriget. Jag förstod tidigt att flykten
från Aunus var viktig för henne eftersom hon hade skrivit om den i en artikel
som jag läst i Vasabladet innan jag hade träffat henne. Under flykten blev
åsynen av det första rödmålade huset som porten till himlen. Då kan man se det
som att hon väntade att finna ett paradis bakom denna port, och det hon
berättade om då var sommaren i Suistamo. Hon beskrev sin himmel med många
sinnesintryck: hon såg, hörde, luktade och smakade på den. Hennes himmel
blev ett gammalt ålderdomshem, ett illaluktande kommunalhem med ett
krematorium på baksidan för bränningen av de kroppsdelar som amputerades
på sjukhuset. Maten åt hon utomhus i lukten av detta brända människokött. Sov
gjorde hon i ett rum som inte bara var hett utan också hade sängar som lät
förskräckligt när man rörde på sig i sömnen. Himlen låter mera som en
beskrivning av ett helvete med krematoriets eld där människors kroppsdelar
brändes upp, där man fick äta sin mat i lukten av bränt människokött. Sömnen
stördes av lusbett, oljud och hetta.
I denna himmel rådde det också brist. När Dagny ville fira sin födelsedag
ställde hon till med kalas med en kaka bakad på hoptiggda ingredienser och
kaffe hon fått från Sverige och som hon sparat till detta särskilda tillfälle.
Kaffet som blivit en av symbolerna för livsmedelsbristen under kriget kokades
starkt och i riklig mängd. Många ville ha av den dyrbara drycken så den
ransonerades till en kopp per person. Ransoneringen hade också en annan
orsak: man var så ovan vid riktigt och dessutom starkt kaffe att Dagny befarade
att gästerna skulle få hjärtslag om de fick mera än en kopp på var. Dagny ville
som hon sade förgylla tillvaron för arbetskamraterna och patienterna på
sjukhuset. Blommor hade hon plockat för att dölja lukten på det gamla
kommunalhemmet. Hon omnämnde liljekonvaljen, Finlands nationalblomma
160 , en försommarblomma med stark doft vars blomningstid borde ha
varit förbi på sensommaren då detta utspelade sig. Dessa liljekonvaljer vid fel
tidpunkt på året ger berättelsen en mytisk karaktär: doften av Finlands
nationalblomma täcker över lukten av krig och elände konkretiserat i
kommunalhemmet med tillhörande krematorium.
David berättade att när hemfärden var ett faktum och allt var lastat på tåget,
och tåget sattes i rörelse på väg hemåt steg ett jubelvrål som skulle ”ha varit nåt
160
Liljekonvaljen har varit Finlands officiella nationalblomma sedan 1982. En nationalblomma är
en blomma som staten valt själv och vars syfte är att representera landets särdrag eller landet i
allmänhet (Wikipedia, uppslagsordet kansalliskukka, [online]).
319