I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

synlig. Jag tyckte det var ”hemskt” med krigsfångar över huvud taget, medan
Lisa i stället liksom Joel lyfte fram att hon inte var rädd för dem. Däremot
skulle hon inte ha velat stöta på ryssar i skogen.
L: Men skulle jag ha träffat dem i skogen nån gång så då tror jag nog att, då har
jag nog [varit rädd] (S: just det). För jag minns just det där då vi firade jul och
jag var in till Lieksa, så var det meningen att de skulle komma emot mig sen,
men det kom ingenting [...] och då minns jag nog att då var jag rädd då jag
skulle gå dit i skogen ensam (Lisa IF mgt 2004/40–41).
Att rädslan för ryssen ändå satt djupt rotad i henne märker man också då hon
berättade om en natt när det kom ett väldigt oväsen från dörren. Det fanns en
hake som man stängde ytterdörren med och om man ryckte i dörren hördes ett
fasligt oljud. Lisa hörde det hemska ljudet och att någon sade någonting. Hon
berättade att de som fanns i stugan tänkte att det var någon som kom från
fånglägret, men till sist hörde de en röst som sade att de var där med
provianten. Lisa berättade att hon fortfarande kom ihåg hur hon och hennes
kamrat satte sig upp i sängen och ”var så tysta och rädda som bara vad” (Lisa
IF mgt 2004/40–41). När man hade ryssen på nära håll var han människa och
mer eller mindre farlig. När han däremot var i skogen uppfattades han som vild
och farlig.
Ryssen i nära ögat-situationer
Några av intervjupersonerna berättade om en annan form av närkontakt med
ryssen, nämligen möten som ledde till att de själva sårades eller där det varit
nära ögat att något hade hänt. I avsnittet ovan som handlade om kroppen
redogjorde jag utförligare för möten med den sårade kroppen, både den egna
och andras, medan jag här vill föra fram vad som direkt och indirekt sägs om
ryssen i dessa möten.
Joel berättade om en nära ögat-situation som delvis han själv, men framför
allt en av hans kamrater råkade ut för. Joel och de andra i hans truppförband
blev tvungna att springa undan ryssen på två uddar en gång för att klara
livhanken. Den ena delen av truppen valde att rusa, om jag förstod saken rätt,
genom fiendelinjen på den högra udden och den andra på den vänstra. Ryssarna
släppte igenom dem för att sedan försöka täppa till bakom, och sålunda ringa in
dem. Joel berättade att de själva kom underfund med att de skulle springa runt i
stället, och sade på sitt vanliga lakoniska skämtande sätt att de borde ha tagit tid
för i så fall skulle de alla ha satt löprekord, och han konstaterade också: ”nog
hade vi bråttom nog”. Bland kamraterna fanns det däremot också en äldre man
som inte orkade springa. Han kröp i stället in i en rishög och gömde sig där.
297