I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

intervjupersonerna. Finnen har i viss mån en tudelad status i detta ”annanskap”
eftersom finnen ibland är ”andra” och främmande, ibland en av ”oss”. Man kan
tycka att det samma skulle gälla tysken i hans egenskap av först vapenbroder
och senare fiende, men tysken är ändå inte någon som man gärna identifierar
sig med. Ryssen är den som tydligast definieras som ”andra” i egenskap av den
stora fienden från öster.
Finnen och det finska beskrivs alltså dels som något främmande, dels som
något man kan identifiera sig med. Språket skiljer ”oss” från ”dem”, vilket i en
del fall är problematiskt och svårt, i andra fall något som hjälper en att orka
med, och ytterligare i ett tredje fall har språket i sig inte någon särskiljande
betydelse utan det råkar bara bo folk med två olika modersmål i samma land. I
det sistnämnda fallet förenas man över språkgränsen genom en stark
fosterlandskärlek. De äktfinska värderingarna och attityderna mot det svenska i
Finland omtalas som störande faktorer, men förklaras som något som bara
enstaka så kallade brushuvuden omfattade. En känsla av gemenskap fastän man
talar olika språk förekommer till exempel genom berättandet om karelarna. Den
finska stoltheten, tapperheten och envisheten lovprisas genom såväl de
evakuerades förhållning till allt det de förlorat som genom de ståndaktiga
soldatpatienterna och de orädda krigarna.
Möten med tysken i det civila Jakobstad genererade berättande om honom
dels som en alldeles vanlig människa som sökte kontakt med lokalbefolkningen
över en kopp kaffe, dels som en alltför framgångsrik kvinnojägare som de
hemmavarande männen slogs med. Han omtalas även som ömhudad, något som
också syns genom hans högljudda rädsla för smärta under sjukvårdsprocedurer,
som finländska soldatpatienter genomled utan att röra en min. Denne tysk är
den mesige utlänningen som inte förstår sig på ödemarkskrigföring och som
därigenom inte hör hemma på finländsk mark.
De tyskspråkiga patienterna framställs också som hyggliga och delvis också
som utsatta för sin Führers blodtörst. Sinnebilden för Nazisten hittar man även i
beskrivningen av SS-mannens sätt och handlingar. I detta framställs tysken som
en motbild till de finländska männen och soldaterna. När tysken blir fiende
omtalas i stället hans välutbildade, välfödda och kämpaglada sida. Han blir
plötsligt en värdig motståndare, även om han moraliskt skrivs ner genom sitt
ovärdiga beteende mot civilbefolkningen i Lappland.
Ryssen omtalas mest av alla ”andra” nationaliteter. Han beskrivs
genomgående som farlig – förutom i vissa situationer när han gett sig eller
tagits till fånga. Ryssen från förr finns med i berättandet som en
kontextualisering till det krigstida. Krigstidens ryss görs till en värdig och
respektingivande fiende som är minst lika skicklig krigare som de som berättar
312