I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

Från fänrik Stål till berättande om krig
Saldot av fältarbetet var tjugo intervjuer. Alla intervjuer är över en timme långa
– de flesta runt en och en halv – och den längsta är närmare fyra timmar.
Sammanlagt omfattar mitt inspelade material drygt 35 timmar. Detta har jag
transkriberat, vilket gett mig omkring 500 sidor utskrifter att arbeta med. En
mera omfattande diskussion om transkriptionsarbetet finns i ett senare avsnitt
(se avsnittet ”Transkribering som maktutövande”).
Materialet är heterogent, men min avsikt är heller inte att göra jämförelser.
Intervjuerna med de första sju personerna och de senare tretton har väldigt olika
utgångsläge med tanke på för det första min avsikt att göra dem och för det
andra min kunskap om kriget och lottalivet. Avsikten med intervjuerna
förändrades i och med att jag bestämde mig för att utvidga projektet till en
doktorsavhandling om berättande om krig, vilket jag gjorde eftersom jag fann
det intressant att männen jag skulle intervjua om Fänrik Ståls sägner –
visserligen också om hur dikterna använts i kriget – berättade så mycket om
sina egna krigsupplevelser. Jag hade förväntat mig att få höra om hur de hade
läst boken, jämfört personer från verkliga livet med figurerna i dikterna, eller
själva velat handla som hjältarna i dikterna och sålunda hämtat inspiration ur
verket. När jag ställde mina inledande bakgrundsfrågor om personuppgifter,
inklusive sådant som jag avsåg som korta uppgifter om deras militära grader
och liknande, förväntade jag mig inte att som i ett fall få höra över en timme
krigsberättande innan jag kom åt att ställa mina frågor om Fänrik Ståls sägner.
Min vetenskapliga nyfikenhet väcktes: Varför var detta berättande om krig så
viktigt?
Materialet är heterogent också med avseende på intervjupersonerna. Jag har
manliga och kvinnliga intervjupersoner; de är soldater och befäl, lottor och
sjuksköterskor, frontlottor och lottor från hemmafronten, sådana som varit med
under hela krigsperioden och sådana som deltagit i ett par månader. En del
berättade motvilligt, andra mer än gärna. En del berättade självständigt, andra
behövde en mera dialogbaserad intervjustrategi (jfr Ukkonen 2007:4 [online]).
Den äldsta intervjupersonen var vid intervjutillfället 92 år, den yngsta 79. En
del hade ett digert minnesförråd att ösa ur, andra besvärades av
minnesstörningar.
Några av kvinnorna tyckte inte de hade något särskilt att berätta, och en av
dem tyckte till och med att jag skulle fråga hennes man om kriget när jag ville
veta om hennes upplevelser från kriget. Männen verkade i det stora hela mera
säkra på vad de skulle berätta om. Flera av männen hade i olika sammanhang
skrivit om eller på liknande sätt medverkat till att föra sina upplevelser vidare.
55