I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

skulle förstå henne bättre eftersom jag var kvinna. Tilde verkade höra till dem
som anser att kvinnor förstår andra kvinnor bäst, och att en kvinnlig intervjuare
är annorlunda i positiv bemärkelse för en kvinna än en manlig. Också inom
forskarvärlden finns det många med samma tankegång (se exempelvis Minister
1991). Tilde var mycket mån om att försäkra sig om att jag inte skulle hantera
det hon berättade lika illa som hon upplevde att den tidigare intervjuaren gjort.
Jag försökte förklara för henne hur jag hade för avsikt att använda
intervjumaterialet. Jag gjorde också en kopia av banden från intervjun och gav
kopian till henne. Jag kommer dock troligen aldrig att bli kvitt tanken om att
Tilde kan känna sig kränkt och missförstådd också av mig, även om jag
försöker analysera och tolka det hon berättade så ärligt jag kan och försöker ge
en rättvis bild som den intervjuade kan acceptera.
Om Tilde var tveksam till att intervjuas, var Joel desto villigare. Joel var
släkt med min far, och tog självmant kontakt med honom och ville bli
intervjuad. Vid tillfället för telefonsamtalet var det inte aktuellt för mig med
flera intervjupersoner, men när behovet senare uppstod tog jag kontakt med
honom. Joel föddes 1920 i en jordbrukarfamilj. Joel var soldat under
fortsättningskriget och hade vid vissa tillfällen hand om hästar, som också hade
inkallats. Han hade arbetat som folkskollärare på olika håll i landet, men bodde
nu sedan länge i Karleby. Joels sjukliga hustru satt stundvis med under
intervjun och hon yttrade sig också ibland. Jag tyckte mig då lägga märke till
att Joel blev störd i sitt berättande. Jag ville och försökte göra intervjuerna utan
att de intervjuades makar var närvarande, men eftersom vi oftast befann oss i
deras gemensamma hem, kunde det ibland inte undvikas under kortare stunder.
Jag har liksom Charlotte Hagström kunnat konstatera att en anhörigs närvaro
påverkar berättandet (Hagström 2002:49 [online]), vilket också märktes tydligt
hos David där hustrun som hört honom berätta tidigare ville att han skulle
berätta om sådant som hon uppfattat som viktigt och intressant.
Joel var vad man kunde kalla en spjuver, och han var känd för sina muntliga
upptåg i alla tänkbara situationer. Jag visste inte hur det skulle gå att intervjua
honom om ämnen som jag tyckte var svåra och allvarliga. På grund av tidigare
erfarenheter av hans historieberättande och tilltag visste jag inte heller riktigt
hur jag skulle förhålla mig till honom. Men förutom att han berättade om
soldatlivet i stort gav Joel exempel på kamratskapet mellan människa och djur.
Jag fick höra många personliga återgivelser av inkallade hästar, skötseln av
dem och sorgen över dem när de stupade. Det var dock svårt att hålla tand för
tunga när jag direkt eller genom antydningar fick höra sådant som går emot
mina egna värderingar och åsikter, något jag problematiserar i kapitlet ”Möten
med ryssen”. Det är framför allt här som empatin, inte sympatin, måste tas i
51