I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

asymmetriskt, vilket framför allt missgynnar kvinnorna 204 . Detta syns i mitt
material exempelvis genom att det inte finns någon vedertagen samlande
benämning för de kvinnor som varit aktiva i krigets tjänst. Männen omtalas
som vapenbröder oberoende av deras uppgifter i kriget, medan jag måste skapa
benämningen ”krigssystrar” när jag satte rubrik för kapitlet där jag presenterade
mina kvinnliga intervjupersoner. Kvinnornas marginaliserade position har gett
dem andra och annorlunda upplevelser och minnen än männen, och andra
förutsättningar för att berätta om upplevelserna. Det de vet är inte en förväntad
del av genren krigsberättelse. Därför har de inte kommit till tals och därför har
man inte förrän på senare tid frågat efter deras berättelser om kriget.
Inom oral history strävar man efter att lyssna till de personer som i vanliga
fall inte brukar tillfrågas om ett historiskt skeende. Man lyssnar efter berättelser
som inte brukar höras eller som kanske dittills inte funnits uttalade. Ett
empatiskt lyssnande i intervjusituationen bereder större möjlighet för sådant
berättande – att få intervjupersoner att berätta trots att de tycker att de inget har
att berätta. Samtidigt ger ett empatiskt förhållningssätt i efterarbetet utrymme
för att lyssna på det som finns bortom det som utsägs direkt och hitta strukturer
som gör att någon som bevisligen varit med om något ändå tycker sig sakna
något att berätta om.
Trots att alla jag intervjuade hade haft uppgifter i direkt anslutning till kriget
var det ändå inte alla som verkade uppleva att de hade något att berätta om
kriget för mig. Genom detta har jag insett att en krigsberättelse är något annat
än en berättelse om kriget: en krigsberättelse är en sorts berättelse om kriget.
Det finns alltså många berättelser om krig, av vilka krigsberättelsen är en.
Krigsberättelse och berättande om krig är heller inte ett och det samma, utan
krigsberättelser ingår som en del i det större krigsberättandet. Om man ser på
berättarna ur perspektivet hur de vill framställa sig själva genom berättarpoänger
var det vissa, främst av kvinnorna, som frånsade sig rätten att berätta
om kriget. Jag ska här inte analysera närmare vad deras berättarpoänger kunde
vara. Det viktiga ligger i deras upplevda avsaknad av känsla av att ha något att
berätta om kriget. Ändå berättade alla om sina upplevelser under kriget, och
därmed finns det krigsberättande för mig att analysera också av dem som så att
säga ”inte hade något att berätta”.
204
Detta kan också kallas för den feministiska idén om förtrycket av kvinnor som grupp, där
underordning, ojämställdhet och fördomar finns med som mer eller mindre tydliga beståndsdelar
(Östholm 2006:8).
399