I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

närmare varandra. En del lottor fungerade som förtrogna och fick höra om
patienternas familjeangelägenheter. Den syskonaktiga samvaron lade grunden
för tillgivenhetsförhållanden på sjukhusen (Haavio-Mannila 1993:282ff). Under
nätterna när det var mindre att bestyra med hann lottorna och sjuksköterskorna
bättre med patienterna. För en del var vakandet lite väl ansvarstyngt och
skrämmande, medan andra upplevde det som en möjlighet att hinna prata med
patienterna. Margit sade att hon alltid har ”tyckt om att vaka, för att då hade
man ju ändå lite bättre tid att komma de där patienterna nära och kunna ge dem
lite extra omsorger. På dagarna hann man ju bara med precis det
nödvändigaste” (Margit IF mgt 2003/55–57). Alice berättade att man i
synnerhet på nätterna då man vakade kunde få förtroenden av patienterna som
berättade om både det ena och det andra när de inte kunde sova (Alice IF mgt
2003/67–68).
Lisa var stationerad på många ställen under kriget. På ett ställe lagade hon
mat åt en grupp äldre karlar som var befästnings- och sågarbetare. De var enligt
Lisa ”nog så prima” och förhöll sig till henne och hennes arbetskamrat nästan
som om dessa varit deras egna döttrar. Hon berättade att när hon och hennes
kamrat skulle fara därifrån hade karlarna gjort en insamling till dem, och för
pengarna köpte de sedan varsin servis (Lisa IF mgt 2004/40–41). De flesta
kvinnor också i Haavio-Mannilas material berömde männens respektfyllda,
sakliga och hjälpsamma sätt att bete sig mot kvinnor under kriget. Männen
förhöll sig till kvinnorna som om dessa var kamrater, systrar, mödrar eller
döttrar. Det framkommer ändå att det var skillnad mellan männen på hur de
uppträdde mot kvinnorna, vilket jag även berör senare (Haavio-Mannila
1993:292).
Brita hade starka känslomässiga band till sina patienter (jfr Karvinen-
Kopteff 1993:113), som hon upplevde som kamrater: ”Jag såg på dem som
vapenbröder. Så tyckte jag de var. De var som kamrater, faktiskt, som mina
egna bröder, jag måste nog säga det.” Hon berättade att då någon dog på
sjukhuset sörjde pojkarna lika mycket som hon gjorde. Brita berättade om en
patient som hade sårats så svårt i benet att läkarna trots många operationer till
slut måste amputera. Hon berättade att pojkarna på avdelningen hela tiden
under den pågående operationen frågade henne om hon hade hört något nytt
från operationssalen, och hon gjorde sig ärenden till avdelningsköket som låg
nära operationssalen ifall någon skulle komma ut därifrån så hon skulle få
besked. När hon kom dit för sista gången fick hon veta att patienten dött under
operationen, och Brita berättade tydligt rörd att ”då såg ju pojkarna på mig med
tårarna rinnande, då såg ju pojkarna att nu var det färdigt” (Brita IF mgt
2003/71–74).
140