I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

Kvinnornas och männens berättande om finnar handlar också om vårdarnas
möten med finskspråkiga soldatpatienter och soldaternas möten med finländska
krigare. Kvinnornas berättande om möten med finska soldater avgränsade sig
till möten med sårade soldater. Kvinnorna hade enbart positiva ord för de
sårade finska soldaterna. Tilde sade att det inte fanns några sådana patienter
som soldaterna. Enligt henne klagade de aldrig, inte ens på julen (Tilde IF mgt
2004/42–43; jfr Karvinen-Kopteff 1993:123). Margit menade att tiden som
lotta gav henne fina minnen av ”alla dessa tappra pojkar”. Hon berättade om en
patient som låg länge i sträckförband. Han ville förstås åka hem, vilket var svårt
eftersom han måste ligga stilla. Till sist blev han så pass bra att han skulle få
permission, men av någon anledning drogs permissionen in. Margit minns att
han bara skrattade och sa: ”Lomia annetaan mutta niitä tyssätään myös.” 123 .
Enligt Margit försökte han vara glad fastän det inte gick som han hade tänkt sig
(Margit IF mgt 2003/55–57). Ingegerd tog fasta på det som hon kallade för den
”finska soldathumorn”, som hon tyckte var härlig. Enligt henne hade finnarna
en lite annorlunda humor än de svenskspråkiga, men hon tyckte att den alltid
var ”lite underfundig” och att de kunde ”kläcka hur fantastiskt skojiga saker
som helst”. Hon berättade att hon hade läst en bok av Benedict Zilliacus. Han
hade varit med under de hårda striderna vid Tali-Ihantala, och hört mannen i
gropen bredvid säga för sig själv ”Jos äiti tietää, kyllä pois kutsuis’” 124 . Hon
berättade att när hon läste detta kom hon ihåg att pojkarna på fältlasarettet
kunde använda just det uttrycket när de berättade om något som varit riktigt
hemskt och svårt. Enligt Ingegerd var detta typexempel på finsk humor, en
mycket lågmäld torr humor-vits, som hon sa, och som hon uppskattade mycket
(Ingegerd IF mgt 2003/60–64).
Kvinnornas möten med finska soldater rör sig på det (relativt) trygga
sjukhusområdet. Soldaterna var de bästa tänkbara patienter, de klagade aldrig,
var hjälpsamma och underhållande. Männens möten med finska soldater var
oftast möten med krigare, och därmed alldeles annorlunda. Viktor hänvisade till
ett tillfälle när han hade sett hur några finnar hade rusat fram och slagits med
ryssarna med kniv. Han berättade om en gång när de hade stött på en
ihjälfrusen ryss i gången i en korsu. När Viktor berättade om detta var han
ytterst mån om att se till att jag verkligen skulle förstå begreppen han använde.
V: Men det var lite otäckt det här så vi sökte oss till följande korsu och där fanns
då den grupp finnar som jag nu kom att nämna om och en eldledare, vet du vad
det är? Det är en som leder elden per radio eller telefon, telefon var det vanliga,
123 ”Permissioner ges men de tas också bort.”
124 ”Om mamma visste, skulle hon säga ’gå genast därifrån’.”
259