I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

män (och kanske också kvinnor) med högre status på ett annat sätt än
exempelvis en person med lägre position i samhället (Wolf-Knuts & Marander-
Eklund 1995:45–46).
För att inte behöva gå så långt efter en möjlig lösning som till Wolf-Knuts
och Marander-Eklunds farhågor om att ett alltför strängt etiskt förhållningssätt
skulle innebära att det blir omöjligt att studera modern minnestradition (Wolf-
Knuts & Marander-Eklund 1995:48) har jag valt att föra in något som jag kallar
för berättelsefigurer 18 . En berättelsefigur är alltså en person som omtalas av
intervjupersonerna, och finns i det som Galloway Young kallar för storyrealm,
det vill säga i återgivningen av de händelser berättelsen handlar om (Galloway
Young 1987:16). Enligt Mats Eriksson utnyttjar berättaren möjligheten att
genom berättelsen konstruera och förhålla sig till sitt eget jag så att han eller
hon framstår på ett önskvärt sätt. På samma sätt skapar berättaren också andra
figurer i berättandet som är biografiskt förenade med olika personer i
berättarens sociala värld (Eriksson 1997:32). Med hjälp av dessa
berättelsefigurer kan man komma åt problemet på ett annat sätt än genom olika
former av anonymisering. Att se en omtalad person som en berättelsefigur
hjälper en att förstå att det inte handlar om den levande människa som burit
samma namn som även berättelsefiguren kan göra i återgivningen.
Berättelsefiguren är en konstruktion i berättandet, någon som berättaren
berättar om. Berättelsefiguren behöver inte ha något gemensamt med den
verkliga människan, men kan ha det. Berättelsefiguren konstrueras av
berättaren utgående bland annat från dennas uppfattning, tidigare erfarenheter
och skaparförmåga. Den verkliga person som stått modell kan ha en snart sagt
oändlig mängd berättelsefigurer knutna till sig. Dessa berättelsefigurer kan
likna varandra mer eller mindre beroende på vilka individer och vilka grupper
som minns och berättar. Man berättar kanske om en person som man har en
diametralt annan åsikt om än en mera allmänt rådande syn på personen ifråga.
Personen omnämns med namn, hans eller hennes göranden och låtanden
beskrivs i detalj, talrika exempel på det man vill föra fram om personen
förmedlas till lyssnaren och i förlängningen läsarna. För en grupp framstår en
person som en hjälte, medan samma person från andra synvinklar beskrivs som
en skurk. Detta blir tydligt i exempelvis berättandet om inbördeskriget (se
Heimo 2009).
18
Jag avser inte samma sak som språkvetaren Catrin Norrby med benämningen berättelsefigur,
även om hennes och min användning av begreppet ligger nära varandra. Norrby kallar alla personer
som har en roll i en berättelse för berättelsefigurer. Till exempel är det jag som berättar en
berättelse en berättelsefigur, enligt hennes definition. I sin undersökning studerar hon bland annat
vem olika berättare berättade om, och vem som sålunda fick huvudrollen i berättelserna (Norrby
1998:284ff).
86