I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

jag skulle sparas. Inte vet jag det inte (Joels hustru: Åt mig). Inte sprang jag
undan och gömde mig nå inte. Men det blev så. Det tog inte alla (Joel IF mgt
2004/44).
I Joels kompani på 200 man klarade sig alltså bara 18 man helskinnade, medan
de övriga 172 sårades eller stupade. Under ständig beskjutning med gevär och i
konstant artillerield låg Joel vid sitt maskingevär och bidrog med sin del. Han
förklarade för mig hur det var i Tali genom att säga att det smällde hela tiden
som om man skulle fylla en cementblandare med olika stora stenar och köra
runt. Förlusterna var enorma och Joel frågade sig själv varför just han
överlevde. Den posttraumatiska stressen kan ta sig uttryck i skuldkänslor för att
man överlevt eller klarat sig medan ens kamrater inte gjorde det och det kan
vara en tung börda att bära. Det kan vara svårt för dem som klarade sig med
livet i behåll att lära sig leva med tanken att så många dog och man själv
överlevde (Lundin 1995:23–24; Peltonen 2003:253; Dyregrov 1995:25). Att
just Joel var en av dem som klarade sig med både liv och hälsa i behåll
frammanade förklaringen att han inte hörde till dem som flydde undan
striderna, utan detta var en lycklig tillfällighet. Joel hade troligen fått förklara
detta åtskilliga gånger, eftersom insinuationer om flykt undan striden säkert
förekommit. Jargongen mellan de överlevande vapenbröderna verkade
stundtals ha varit ganska rå, vilket framkom i intervjun med Axel. Han hade en
gång fått frågan: ”Var har du varit i kriget som inte har stupat?” (Axel IF mgt
2003/45–47). Att ha överlevt kriget och till råga på allt utan bestående fysiska
skador kan till och med ses som en indirekt anklagelse för feghet.
Bombningar utgjorde en fara också för dem som fanns bakom fronten, och
bomberna gjorde inte någon skillnad på om offren var män, kvinnor eller barn.
De som hade sjukvårdsuppgifter kunde inte söka skydd utan var ofta tvungna
att fortsätta med det de höll på med trots bombardemang. Ovan berättade
Dagny om bomben som slog ner i sjukhuset så att ena väggen rasade. Medan
soldaterna sökte sig undan, fortsatte hon att ge blod. Tilde berättade om en natt
när det var bombanfall och hon vakade på avdelningen. Överläkaren gick rond
och förundrade sig över att hon inte gått till skyddsrummet.
T: ”Nej, hur skulle jag gå det, inte vet jag var det är heller.” (T skrattar lite) Det
hade jag inte tagit reda på. Så jag sa att ”hur skulle jag gå i skyddsrummet när
alla ligger de ju och sover.” ”Men är pojkarna lugna?” Så sa jag: ”Ja, de vaknar
av smällarna ibland, och så svänger de sig om och svär och lägger sig på andra
sidan och sover.” Så sa han: ”Har ingen velat gå ut heller?” ”Nej, inte, de bara
svär om de inte har slutat ännu.” Så sa han: ”Men dela mantlarna på sängarna,
att de slipper ut ifall det kommer brandbomber. Så att ni slipper ut då” (Tilde IF
mgt 2004/42–43).
211