I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

Mannen träffades av en trädgren, och stupade alltså inte i fält för en kula eller
granat. Han förolyckades i en ganska hemlik byggförberedande arbetsuppgift.
Anledningen till att Åke tyckte att det var ”väldigt tungt sen” att meddela om
detta dödsfall säger han inte klart ut, men man kan anta att det kändes svårt
därför att de anhöriga visste att mannen i fråga inte fanns i en löpgrav utan
arbetade med att bygga en. Eventuellt blev det också svårare eftersom mannen
kom från Terjärv, dåvarande grannkommun till Kronoby, det vill säga Åkes
födelseort. Jag frågade hur han klarade av ”att vara där i allt det där och veta
hur det var”, och hans svar andades förtröstan och tillit till en högre makt:
”Man får väl den kraft man behöver” (Åke IF mgt 2004/39).
Också männen berättade om att de varit med när någon stupat. Viktor
berättade om slutstriderna vid Tienhaara, där alla officerare sårades eller
stupade. Trots att de överlevande klarade sig bra utan befäl, skickades en
undersergeant från förrättningen för att leda dem. Viktor var bekant med
honom sedan tidigare, och visste att han var gift och hade en liten flicka som
denne brukade visa ett fotografi av. När undersergeanten kom till deras
stödjepunkt ville han gå till poststället och vakta så att han skulle lära sig
omgivningen. Han fördes dit och avlöste vakten, men redan efter en halv timme
hördes skrik därifrån, berättade Viktor.
V: Det kom ju granater, granater kommer ju nästan i ett då det är krig, men
ibland kommer det mera (V skrattar till) Så det rör ju upp alltsammans. Och så
hade en granat då kommit, det var ett litet lider invid Hackmanska villan där
som började brinna och han skulle springa och släcka men så kom det en granat
till och så kommer en skärva och skär av den här stora pulsådern här. Så att när
vi rusade upp dit då så, vi hade ju inga bårbärare, utan vi var några pojkar, så rev
vi loss en dörr från det här lidret och lade honom på dörren. Och jag brukade
ibland fungera som sanitär, så jag plockade fram första förband och stoppade in i
det här såret. Såret, det var stort så jag fick in båda fingrarna dit. Och för varje
gång som pulsen, eller hjärtat då slog, så sprutade det blod upp mellan fingrarna,
högt upp. Men det fanns ju ingen annan utväg då än att vi började bära honom
därifrån på den där dörren. Jag satte ytterligare kompress på det här och tryckte
ner, men det höll inte ändå tätt heller inte. Småningom så mötte vi då, för att vi
hade skickat bud så vi fick sanitär eller bårbärare som de kallades, som kom
emot. Det kom granater ibland så vi måste lägga ner det här, men han sa att vi
kan lämna honom för han dör ju hur som helst. Men det gör, man lämnar ju inte
(Viktor IF mgt 2003/39–42).
Krigets blodiga och direkta närhet märks genom Viktors ingripanden i försöken
att rädda den sårade underofficeren. Viktor försökte hindra ytterligare
blodförlust genom att stoppa in sina fingrar i såret, men för varje gång hjärtat
slog sprutade blodet upp mellan Viktors fingrar. Den sårade undersergeanten
235