I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

upplever jag är. På samma sätt konstruerar jag figurer utgående från det jag
uppfattar av de personer jag träffar i intervjusituationen. De personer som
omtalas i berättandet är också ett slags figurer. I följande avsnitt tittar jag
närmare på de figurer jag upplever finns i intervjusituationen och det skapade
materialet: lyssnarfiguren, berättarfiguren och berättelsefiguren.
Figurer som konstrueras i intervjuer
Tanken om lyssnarfiguren dök upp när jag funderade över hur det var möjligt
att en av mina intervjupersoner och jag verkade uppleva samma intervjusituation
så olika. Jag tänkte i mitt stilla sinne att intervjun hade varit jobbig för
mig och jag var även illa berörd av vissa saker som intervjupersonen hade sagt.
Intervjupersonen verkade däremot nöjd. När jag träffade på honom efteråt har
han berättat för mig om hur intressant det varit att prata med mig, och jag har
också på omvägar fått höra att han berättat för andra om hur roligt det hade
varit. Jag är glad över att han upplevde det så – det visar på ett sätt att jag skött
mig som professionell intervjuare. Samtidigt har detta fått mig att fundera över
dessa olikheter i upplevelsen av intervjusituationen.
I kontakten med en intervjuperson vars åsikter man inte delar ska man enligt
Jan Krag Jacobsen akta sig för att delge intervjupersonen sina egna åsikter och
tankar även om man skulle vilja ta avstånd från det sagda. Enligt Krag Jacobsen
förstörs kontakten mellan intervjuaren och den som blir intervjuad och
intervjun kan gå om intet (Krag Jacobsen 1993:79). Jag har tidigare diskuterat
skillnaderna mellan sympati och empati, och kommit fram till att sympati
betyder att man håller med och att empati betyder att man försöker förstå
utgående från den andres synsätt. Enligt Jan Trost behöver man inte känna
sympati för den man intervjuar och hans eller hennes åsikter, värderingar och
beteende. Däremot ska man ha empati med intervjupersonen, och försöka sätta
sig in i dennes föreställningsvärld och försöka förstå hur han eller hon tänker
och känner utgående från hans eller hennes egna premisser (Trost 1997:70).
Detta var något jag strävade efter, men upplever att jag inte lyckades med till
fullo. I alla intervjuer valde jag att hålla med när jag var enig med den jag
intervjuade, men att inte gå i svaromål om vi var oeniga om något. Jag ser på
mina medhållande mm-anden, nickanden, uppmuntrande skratt och
kommentarer både som ett sätt att visa min attityd till det som intervjupersonen
berättar om, och som ett sätt att få intervjun att flyta på (Eriksson 1997:233–
234). I de fall där jag inte varit överens med mina intervjupersoner har jag
däremot inte argumenterat för mina egna åsikter. Bara för att jag inte var av
samma åsikt slutade jag ändå inte mm:a, nicka och visa att jag lyssnat, men då
avsåg jag mina uppbackningar som samtalsstöd. Dessa små uppbackningar
77