I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

I: Varannan natt dör det en och varannan natt två. Och jag räknade en gång, så
tänkte jag att nu ska jag räkna hur mycket ampuller jag har gett, dels
smärtstillande, dels stimulans och sånt, och jag hade på det där lilla bordet där vi
hade, så räknade jag 58 ampuller. Då hade jag ändå gett från såna här större
flaskor. Så man gick runt och gav injektioner och försökte vända dem (Ingegerd
IF mgt 2003/60–64).
Ingegerd tyckte det var nästan omöjligt att härda ut på sjukhuset där många
patienter var mycket svårt sårade. Många av patienterna klarade sig inte, utan
dog på hennes avdelning. I avsnittet ovan tolkade jag krigsinvaliditet som en
militär uppgradering. Det sätt som kvinnorna berättade om de sårade
patienterna på är annorlunda i jämförelse med detta. Deras berättande
inkluderar smärta, blod, avföring och förnedring. Det finns inget
”äventyrsaktigt” över detta, enbart mänskligt lidande. Som åhörare till dessa
berättelser blir man indragen i smärtan och lidandet, medan männens
dramatiska berättelser känns mera distanserande. Jag menar att det krävs ett
visst avstånd i berättelserna för att man ska tolka in positiva värderingar i
berättande om fysisk skada.
De patienter som dog skulle också tas om hand. Berättandet om de döda och
stupade är i fokus i följande avsnitt.
Omhändertagande av de stupade
Margit berättade att det var så mycket arbete på krigssjukhuset att ”man var
som en maskin” och bara ”jobbade och jobbade och jobbade” utan att analysera
några känslor. Trots detta mindes Margit en gång när hon gick i
sjuksköterskeskolan då hon blev ”riktigt så där heligt vred”. När Margit vakade
en gång kom det ett samtal från järnvägsstationen att en pojke som blivit
hemförlovad hade börjat krampa och måste föras till sjukhuset. Hon ringde
efter stadens ambulans, men eftersom patienten var soldat vägrade stadens
sjukhus att köra honom. Till slut fick de tag i krigssjukhusets ambulans så att
soldaten kunde hämtas och föras till det, men då hade han hunnit dö, så han
fördes därför direkt till bårhuset. Margit fick order om att hämta hans
dödsbricka så att man skulle kunna identifiera honom. Margit berättade att hon
tog en kamrat med sig ner till bårhuset mitt i natten, där bår vid bår stod i flera
våningar. Slutligen hittade de honom och han hade placerats där med manteln
fortfarande på sig, med mössan över ansiktet och ryggsäcken slängd över
benen, ”och där låg han bland alla andra lik då som var ju avklädda och skötta”.
Det var då Margit blev arg. Hon berättade att hon inte kände något obehag och
hon var inte rädd, utan hon sade till sin kamrat att de inte kunde lämna honom i
sådant skick som de funnit honom.
231