I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

citatet ovan ställde jag frågor om hur det kändes då och hur det kändes nu.
Även jag var alltså medveten om en förändring från ett till något annat. I citatet
berättade Brita om den munkavle som många upplevde att de belades med
under tiden efter kriget. Den kallades inte den tysta tiden av en slump. Brita
använde olika uttryck för att ”inte tala” om sina erfarenheter – man vågade inte
tala om det, man sa inte någonting, man yttrade sig inte. Skillnaden mellan då
och nu blev tydlig när Brita sade: ”Då yttrade man sig inte. Det är ju först den
här sista tiden som man har kunnat börjat säga.” På min fråga om hur det
kändes i dag är det ett nästan trotsigt svar som Brita gav. Hon sade att hon
kände sig fri att göra och säga vad hon ville både eftersom hon nu var rätt
gammal och för att det inte längre fanns någon som kan förvisa henne från
landet. Det är svårt att säga om hon verkligen avsåg att hon tidigare känt oro för
att bli landsförvisad eller om det var ett förstärkande uttryck för det värsta som
hon upplevde skulle kunna hända henne.
”Varför var ni där?”
Den tid då man inte skulle tala om kriget har en särskild benämning. Viktor
berättade att perioden kallades för ”den tysta tiden” och att den omfattade
ungefär tjugo år framåt från krigsslutet. Viktor sade att man höll sina
erfarenheter inom sig, tänkte på dem för sig själv och drömde om det man varit
med om på nätterna. Han berättade om en studiekamrat som han delade rum
med i två år och studerade med i fem, och som han aldrig med ett enda ord
utbytte tankar om kriget med även om denne hade varit med lika länge som
Viktor. Han berättade att han när de hade träffats på nytt för en tid sedan hade
frågat om kamraten hade varit ute i kriget, och det kom då fram att de till och
med hade varit stationerade rätt nära varandra (Viktor IF mgt 2003/39–42).
Som Kinnunen påpekar är det viktigt att hålla i minnet att det aldrig varit
förbjudet eller omöjligt att prata om andra världskriget i Finland (Kinnunen
2006:225). Marja Tuominens studie om generationshegemonins kris under
finländskt 1960-tal visar att man visserligen talade om kriget (Tuominen 1991),
men att man talade om kriget på ett sätt som mina intervjupersoner inte
omfattade. Tuominen visar på de protester som de unga på 60-talet gjorde mot
föräldragenerationens värderingar, och hon lyfter fram en pamflett av
radikalpacifisten Pentti Linkola 183 i vilken allt som berörde kriget tolkades som
krigspropaganda, inklusive uppvaktning vid krigargravarna och självständighetsdagsfirande
(Tuominen 1991:59). Enligt Anders var det rådande klimatet i
183
Linkolas pamflett utgavs 1960 och hade titeln ”Isänmaan puolesta – mutta ei ketään vastaan”.
Titeln kan översättas som ”För fosterlandet – men inte mot någon”.
352