I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

Detta resonemang leder vidare till frågan om varför kvinnorna upplevde att
jag ville höra krigsberättelser. Visserligen ville jag höra spännande berättelser
från kriget, men jag frågade uttryckligen efter deras upplevelser. Kan det vara
så att det vanligen är männens krigsupplevelser som efterfrågas i olika
sammanhang? Trodde de kvinnliga intervjupersonerna att jag ville att de skulle
berätta om männens upplevelser – männens krigsberättelser? Maria hänvisade
mig till sin make om det var krig jag ville höra om. Hon gjorde mig också
uppmärksam på att det i alla fall oftast är män som träffas och pratar
krigsminnen. Hon var släkt med Anna, och trots att båda hade varit lottor hade
de aldrig sinsemellan pratat om lottaarbetet. Det var deras män som pratade om
kriget, och Maria och Anna lyssnade på dem eller sysslade med annat under
tiden (Maria IF mgt 2003:65–66).
Margaret Higonnet säger att berättelser om krig oftast har fokuserat på strid
och på männens erfarenheter. Detta bygger på en gammal tankegång om att
krig som erfarenhet hör till männen och upprätthåller maskulinitet. Att man
betonar stridsfronten som det som särskiljer det maskulint konnoterade
slagfältet från den feminint konnoterade hemmafronten har lett till att man
riktat uppmärksamheten från kvinnornas erfarenhet av krig. Det finns en norm
som säger att berättelser om krig ska handla om händelser på slagfältet
(Higonnet 1999:xx). De uppgifter som kvinnorna hade vid fronten var av
sådant slag att de ansågs vara lämpliga och passande för kvinnor, det vill säga i
mitt material sjukvårdsarbete och matlagning (jfr James 2000:221). De
upplevelser och uppgifter som passar in i denna kategori av förment lämpliga
sysslor genererar som vi ovan sett inte berättelser på samma sätt som männens
upplevelser, eftersom upplevelserna och uppgifterna i sig inte varit särskilt
extraordinära eller direkt förenade med livsfara eller risk för att skadas. En del
av kvinnorna betonade till och med det vanliga i sina arbetsuppgifter. Margit
menade att hennes lottaarbete inte betydde något annat än om hon hade varit
”en vanlig hjälpsköterska” (Margit IF mgt 2003:55–57). Som lotta arbetade
man med sjukvård och de kvinnor som inte var lottor arbetade bland annat på
jordbruk eller i fabriker. Alla arbeten var tunga, anmärkte Alice, men ”man
gjorde sin plikt bara”, som hon sa (Alice IF mgt 2003:67–68). Gun och Anna
sade att de tyckte att man var som vilken kvinna som helst som arbetade, fastän
Gun ansåg att man för att vara lotta också måste ha ”ett brinnande intresse” för
att arbeta för fosterlandet (Gun IF mgt 2003:69–70; Anna IF mgt 2003:58–59).
Enligt dessa kvinnor skulle lottornas sjukvårdsberättelser höra in under en
genre som kunde kallas för arbetsberättelser. Kvinnornas berättande handlar i
vissa fall mer om rutinartat sjukhusarbete än om krig, och som vi har sett är det
ofta bara ovanliga händelser som anses vara berättarvärda. Kvinnornas
395