I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

sett vad projektet gick ut på eftersom jag hade berättat lite om det när jag ringde
upp honom och bad att få titta på bilderna. I övrigt var han inte förberedd på att
bli intervjuad, vilket inte verkade störa honom nämnvärt. Däremot tyckte jag
det var lite besvärligt att jag själv inte hade förberett mig för att intervjua, vilket
fått mig att tänka på att man måste förbereda sig för att gå in i sin roll som
intervjuare. Att vara intervjuare är inte att ”vara sig själv”, utan man spelar en
viss roll – och uppfattas därmed på ett visst sätt. Jag utvecklar resonemanget
om detta i ett senare avsnitt om olika slag av figurer som konstrueras i
intervjusituationen. Janne uppmanade mig också att ta kontakt med samma
person som Anders kände till, nämligen Henrik.
En månad senare, i slutet av augusti, gjorde jag så intervjun med denne
Henrik. Henriks namn hade dykt upp i flera sammanhang som en tänkbar
intervjuperson om Fänrik Ståls sägner och fosterländskhet. Janne hade berättat
att Henrik, sina 88 år till trots, deltagit i en resa tillsammans med andra
veteraner och i bussen deklamerat ”Den femte juli” utantill. Från andra håll
hade jag också fått reda på att Henrik var en person som kunde, eller
åtminstone hade kunnat, många dikter ur verket utantill. Henrik föddes 1915
och vid intervjutillfället bodde han fortfarande kvar ensam i släktgården. Han
var vid god vigör, men han besvärades av att minnet börjat svika, något som
han också flera gånger under intervjun tog upp och kommenterade. Henrik hade
varit bonde i hela sitt liv och hade med van hand skött om djuren på gården och
därför också tilldelats uppgiften att ta hand om hästarna i artilleriets träng där
han var verksam som ett slags veterinär under både vinterkriget och
fortsättningskriget. Han sårades av en granatskärva i både huvudet och foten.
Vissa händelser kom han bättre ihåg än andra, och han återkom ibland till saker
som han så tydligt fäst sig särskilt vid och berättade samma historier upprepade
gånger, vilket gjorde att jag började fundera mera på att krigsberättelserna i
många fall var på ett vis ”fasta”. Den som berättar krigsberättelser vet vad
publiken förväntar sig. Detta resonemang fördjupas i det avslutande kapitlet.
Flera av de intervjuade männen hade som yngre varit med i den lokala
skyddskårsföreningens verksamhet, så också Henrik. Skyddskåren hade sitt
ursprung i kåren av det självständiga Finlands första regeringstrupper under
kriget 1918 (se t.ex. Finlands skyddskårer 1935:10). Enligt skyddskårslagen
skulle organisationen syssla med militär utbildning, fysisk fostran och
upplysningsarbete i fosterländsk anda (Skyddskårernas huvudstab 1944:26).
Jag redogör senare för skyddskårsidén i det historiskt kontextualiserande
avsnittet.
Vid det här laget hade jag gjort intervjuer med sju veteraner, och fem andra
män som inte var veteraner. Syftet med projektet var att dokumentera vad
35