I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

esudlades av kommunister och ryssar. Det ångerfulla hemmet ledde
småningom till upprättelsen, när gemene man insett hur det verkligen förhållit
sig med krigandet. Detta i sin tur ledde till det för veteranerna och lottorna
återvunna hemmet.
Sammantaget har jag syftat till att utreda två komponenter: för det första att
utveckla resonemanget kring intervjuandet och det vetenskapliga subjektets roll
i det, och för det andra att visa att det i berättandet om krig finns berättande om
något annat än det direkt utsagda, det vill säga värderingar och mönster som
inte är omedelbart skönjbara. Den andra komponenten av dessa två ledde mig
till frågor som vilka aktörer som förekommer i berättande om krig, vilka
mönster som förekommer i berättandet, varför krigsberättandet upplevs som
viktigt att förmedla till mig, vad det var man inte ville berätta om på band, om
mäns och kvinnors berättande om krig ser likadant ut, samt om ”ett annat
berättande” om krig hörs i mitt intervjumaterial. Sammanfattningsvis tycker jag
mig se att berättandet om krig framhåller enhet, kommunicerar de deltagandes
ståndaktighet, definierar vem som hörde till kriget och visar på förändring
genom decennierna efteråt. Jag upplever berättandet om kriget som
mytologiserande och symboliskt laddat.
Dessa äldre människors berättande för mig om kriget upplever jag som ett
slags undervisning. I det följande vill jag fördjupa diskussionen om dessa
frågor. Lars-Christer Hydén konstaterar att ”berättandet är en integrerad del av
vårt sätt att formulera och förmedla erfarenheter och kunskap” om det som på
olika sätt är viktigt för oss (Hydén 1997:9). Undervisning är en av folklorens
och berättandets viktigaste funktioner. Vidare är det lyssnaren, det vill säga i
det här fallet jag som intervjuare, som står i fokus när berättande har en
undervisande funktion, eftersom undervisning utan mottagare vore omöjlig. Vi
har nu närmat oss en av de funktioner som William Bascom redan på 1950-talet
ställde upp för folkloren. Enligt honom har folkloren fyra viktiga funktioner:
Folkloren är konserverande av traditioner eftersom den förändras mycket
långsamt, den är stabiliserande eftersom folklore kan försvara normer och
konventioner som ifrågasätts, den kan ha en underhållande funktion, samt vara
undervisande eftersom den kan visa vilka normer som gäller (Bascom 1965; se
även Wolf-Knuts 1987:8).
Undervisning om en viss kunskap om kriget ser jag som en av de viktigaste
funktionerna i berättandet för mig om kriget. Jag tänker mig att jag hör till den
kategori av civila lyssnare som skiljer sig från de militära kamraterna – de två
publiker som Rehnberg antar att soldater genom alla tider haft (Rehnberg
1967:186). På samma sätt är jag en av de civila lyssnarna, en lyssnare ur
barnbarnsgenerationen, utan egen erfarenhet av det som berättades för mig, och
381