I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

finns risk för fysisk skada (Labov 1977:370–371). Att medverka i krig borde
med andra ord generera berättarvärda händelser i och med krigets natur som en
företeelse som, krasst uttryckt, går ut på att döda eller dödas. Charlotte Linde
talar om ”utvidgat berättarvärde” för en händelse som är tillräckligt ovanlig för
att berättas om eller som går mot förväntningar om normen (Linde 1993:22).
Poängbegreppet är fundamentalt för en berättelse, säger Adelswärd, och det är
också intervjupersonerna i hennes material medvetna om när de säger att de
inte har något att berätta om eftersom händelsen var odramatisk. I en annan
situation kan samma minne dock bli berättarvärt. Andra tycker däremot att en
viss händelse är mer än värd att berättas. Då har den en tydlig poäng i deras
ögon genom att händelsen var ovanlig på något sätt eller genom att berättandet
på något sätt ger berättaren status. Adelswärd understryker att det är en vanlig
inställning att en händelse måste vara värd att berättas för att den ska bli en
berättelse (Adelswärd 1997:211–212).
Ett sätt att hålla kvar lyssnarna är att berätta berättelser med en tydlig
berättelsepoäng. Detta sätt att berätta är enligt Kristina Minister mera typiskt
för män än för kvinnor, på samma sätt som män oftare än kvinnor framställer
dramatiska höjdpunkter och själva figurerar som huvudperson. Minister
framhåller att det ofta är just denna typ av berättande som förväntas av oral
history-intervjuare. Hon anser av denna anledning att kvinnor borde intervjuas
av feministiska oral history-intervjuare, eftersom dessa borde ha frigjort sig
från förväntningarna om hurdan en oral history-intervju ska vara och vad den
ska innehålla (Minister 1991:37). I kapitlet där jag problematiserade
tillkomsten av mitt material diskuterade jag många föreställningar om vad som
krävs av den gode intervjuaren. Liksom alla oral history-forskare som inte har
en utpräglad feministisk hållning i sin forskning har jag gjort mig skyldig till
den här förväntningen på mina intervjupersoner. Som ovan nämndes ville jag
höra spännande berättelser från kriget. I efterhand kan jag konstatera att jag inte
var medveten om att kvinnors berättande vanligen inte består av välpolerade
berättelser där berättaren försöker vinna uppmärksamhet, något som enligt
Minister är typiskt för manligt berättande (Minister 1991:37).
Enligt Gillian Bennett som studerat kvinnors berättande om möten med det
övernaturliga ser berättandet annorlunda ut när man berättar för att bli trodd,
och inte med huvudsaklig avsikt att underhålla (Bennett 1986; Robinson
1981:59–60). I sådana fall föredrar berättarna att ta fram det typiska, inte det
ovanliga, och sålunda appellera till allmänmänsklig erfarenhet i stället för till
det individuellt specifika (Bennett 1999:432). Nylund Skog säger att människor
berättar inte bara om vad som hände utan också om det som var det typiska i
392