I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

erättade att hon när hon väntade sitt andra barn upprepade gånger hade vad
hon kallade för ”halvvakna drömmar” om att hon födde sitt barn ute på isen.
Hon drömde eller tänkte då att hon flydde över isen till Sverige. Ingegerd
konstaterade att ”det låg liksom så hemskt nära på ytan”. Som hon sade så
tänkte hon i vaket tillstånd att hon liksom Tilde aldrig skulle fara över till
Sverige eftersom ”det här är mitt land”, men i drömmarna kom andra bilder för
henne. Skräcken för vad som kunde hända hade säkert närts av det hennes
moster som bodde i Helsingfors hade berättat. När Ingegerd och hennes man
flyttade från staden och tog farväl av mostern hade denna sagt att hon brukade
fundera på kvällarna om hon skulle våga gå och lägga sig eller om gårdskarlen
skulle ta sig in och mörda henne på natten. Rädslan för en röd kupp framkom
också när Ingegerd berättade att hon visste att hennes man och svågrar ”utan
vidare” skulle vara ”ute med gerillan”. Ingegerd frågade sig då hur hon skulle
kunna fara någonstans om både maken och hans bröder var kvar i landet
(Ingegerd IF mgt 2003/60–64).
Det som Tilde berättade om kallade hon själv för chock, men i dag skulle
det närmast benämnas posttraumatiskt stressyndrom. Under intervjun sade jag
till henne att jag tyckte att det måste ha varit fruktansvärt att se alla de skador
som soldaterna fick, men Tilde sade att man helt enkelt ”vande sig. Nog har
man varit med om otroliga saker, men man vande sig. Nå, nog fick man ju lite
chock efteråt, men det räckte ganska länge förrän jag fick den där chocken (...)
efteråt.” Jag visste inte om jag skulle kunna fråga vidare om vad som hade hänt,
men jag beslutade mig för att göra det och frågade försiktigt om hon ville
berätta. Tilde menade att ”man kan väl inte gå igenom allt möjligt utan att, man
har så mycket liksom inmurat inom sig, utan att det nån gång liksom brister på
något sätt. Jag vet inte om jag ska berätta eller om man kan förstå.” Jag var
intresserad av att veta vad hon hade i tankarna, och sade att ingen annan av dem
jag intervjuat hade berättat om något sådant. Jag sade att de säkert upplevt
något liknande, men att de inte hade berättat om det för mig. Då började Tilde
berätta om hur hon hade förföljts av minnena från kriget och hur hon hade
försökt arbeta sig igenom dem. Först berättade hon att hon inte hade klarat av
att vara med när hushållsgrisen skulle slaktas, att hon gömde sig under
vindstrappan i stället för att gå ut på gården och hjälpa till med slakten, så
hennes svärmor fick gå i hennes ställe. Vid det här laget förstod jag inte om hon
avsåg att hon känslomässigt varit så fäst vid djuret, om det var grisens skrik
som gjorde att hon inte kunde vara med eller om hon helt enkelt inte var van
vid att vara med vid djurslakt trots att hon var uppvuxen på en bondgård. Jag
hann inte fråga henne vad hon menade innan hon fortsatte att berätta om ett
annat tillfälle där hon hade betett sig på ett sätt som hon själv inte väntat sig:
347