I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

fick ni då det viktigaste med er? ”Kyllä. Sain, lapseni.” 121 (...) Och då tänkte jag,
ingen knusar det folket. Förstår du att jag älskar det finska folket faktiskt? (mm)
Och jag stod en stund där och tänkte att de här har kanske haft stora gårdar med
fähus och stall och brygghus och tvättstuga och allt det där, förstod du, de var ju
alltid nästan stora gårdar uppe på höjden. De var ju hemskt stolta, och så sitter
de på ett golv i en ruta ritad av krita, och vet inte alls [oklart]. Man kan tänka
efter, det var efter det första fredsslutet, det var ju över 400 000 redan (Ingegerd
IF mgt 2003/60–64).
Ingegerd tillade sedan att hon stod där och tänkte på att de som nu satt på ett
golv i en ruta ritad med krita kanske hade haft ”stora gårdar med fähus och stall
och brygghus och tvättstuga och allt det där” (Ingegerd IF mgt 2003/60–64).
Vid frågan om kvinnan fått med sig det viktigaste var hennes svar inte kopplat
till det materiella, utan det viktigaste för henne var att hon fått sina barn med
sig. Hon hade tagit sig fram på egen hand med häst och släde, vilket visar både
en inre driftighet och att hon inte kom från fattiga förhållanden. Denna bild
visar det finska folket som reder sig självt, som ställer sig över det materiella,
som värnar om släktens fortlevnad, och som i ett tillstånd av yttre förnedring
ändå behåller sin värdighet och stolthet. Det är bilden av det lilla, envisa landet
som böjer sig som en seg vidja, men inte brister och går av utan söker sig nya
ställen att skjuta skott.
Denna stolthet och uthållighet hos finländarna – både finsk- och
svenskspråkiga – syns också genom Vilhelms kommentar om slutstriderna
sommaren 1944. Han såg de mänskliga förlusterna som ett bevis på
”fruktansvärd envishet och självuppoffran”. Han upplevde att han kunde prata
om det utan risk för att beskyllas för att skryta eftersom han själv inte var med.
Han hade kommenderats till Lappland, men konstaterade att ”man skulle inte
ha klarat sig på något sätt där inte”. Han verkade överväldigad av tanken på
striderna där, med en kår av glesnande led.
V: Att tänka sig att sånt, som folk säger med tre bataljoner. Ganska färdigt ren,
ganska (...) dåligt, med vad ska jag säga, glesa leder. Och ändå blev det över
1000 man som sårades eller stupade där på några dagar (... ... ...) Men de höll
och det var, kallades Finlands lås 122 (Vilhelm IF mgt 2003/48–50).
Dessa uthålliga och envisa finländska krigare kunde hålla ryssen stången trots
att leden glesnade och många stupade eller sårades. Detta slag i Tienhaara
omtalades med den symboliskt laddade termen Finlands lås.
121 ”Ja. Jag fick mina barn.”
122 Den radikala kärntruppen inom lapporörelsen kallades också för Suomen Lukko (sv. Finlands
Lås) (Meinander 1999:105).
258