I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

vilja till tankekontakt och känslokontakt, intervjuarens person, professionalitet
och sociala sammanhang.
Tanken om att tillit behöver betonas i intervjusituationen har synliggjort
maktförhållanden i den. Olika maktförhållanden mellan intervjuare och
intervjuperson måste studeras, inte ignoreras, om man ska kalla sin forskning
reflexiv. Jag har fokuserat på maktobalanser i intervjusituationen, i
transkriberingsskedet och i arbetet med analys och tolkning av det tematiska
innehållet. I motsats till hur man ofta ser på maktbalansen i intervjusituationen
har jag visat att det inte alltid är självklart att det är intervjuaren som har
makten. Samtidigt får man inte glömma bort att jag styr med mina
forskningsfrågor. Om man ser intervjupersonen som ett aktivt subjekt inser man
snabbt att det är tack vare att personen vill berätta som man över huvud taget
har ett forskningsmaterial. I efterarbetet är intervjupersonen inte längre fysiskt
närvarande och kan därmed sägas ha överlåtit makten helt och hållet till
forskaren. Michael Frischs begrepp delad auktoritet blir därmed en viktig
beståndsdel i den delen av den empatiska intervjun där dialogen står mellan
forskaren och det färdiga materialet.
I och med att intervjupersonerna är aktiva subjekt kan de också kategorisera
mig och tillskriva mig roller. Min interaktion i intervjusituationen har enligt
min tolkning setts som sympatisk när min avsikt har varit att vara empatisk.
Mitt engagemang har tolkats som medhåll. Jag har härmed insett att jag
kategoriserats som en trevlig lyssnare, och för att förstå skillnaden på den
person som är jag och den person som intervjupersonerna har uppfattat av mig
har jag introducerat en lyssnarfigur. Lyssnarfiguren har skapats av
intervjupersonen med mig som intervjuare som förebild. I analogi till
lyssnarfiguren har jag hittat berättarfiguren, som är en delvis anonymiserad
konstruktion av den verkliga personen framför mig i intervjusituationen och det
som jag uppfattade av honom eller henne. Berättarfiguren löser inte de etiska
problemen kring anonymiseringen, men däremot var det lättare att förstå att en
berättarfigur inte är lika med den verkliga människan som berättade för mig.
Ytterligare en figur har dykt upp, och det är berättelsefiguren, som är de
personer som omtalas av intervjupersonerna. Dessa berättelsefigurer får en
större betydelse genom att de ger uttryck för de moraliska ståndpunkter som
intervjupersonerna har och indirekt eller direkt vill förmedla till mig och i
förlängningen läsarna. Användningen av dessa abstraherande figurer ska inte
ses som ett steg tillbaka från att betrakta alla deltagare i intervjun som subjekt,
utan som ett hjälpmedel som skapar distans för mig i analysen och tolkningen
av det intervjupersonerna berättar.
105