I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

yttrandefrihet råder, ett land som nu försvarade sitt existensberättigande i
förhållande till den stora grannen i öster.
Även andra typer av jämförelser uttrycktes i anslutning till berättandet om
möten med tysken. Axel jämförde hur man gjorde i Fänrik Ståls sägner och hur
de själva gjorde när han var ute vid fronten. Enligt honom skulle de inte ha
rusat fram på samma sätt som Runebergs krigare gjorde. Han antog att de hade
mera självbevarelsedrift och att de dessutom var utbildade och lärda att det inte
var ”bara att gå på som Fänrik Stål emellanåt”. Tyskarna handlade däremot
annorlunda än de själva. I anslutning till det han sade om självbevarelsedrift
kom han att tänka på en gång när han och hans kamrater skulle fara och se hur
tyskarnas pansarvärnskanon såg ut som de under anfallskriget 1941 hade som
stöd i ryggen, för han tillstod för mig att ”tyskarna var ju med lite grann också i
det där”. Axel och de andra soldaterna hittade en rysk granat som inte hade
kreverat och den låg alldeles framför tyskarnas kanon.
272
A: Och vi såg ju på den där, vi var ju några pojkar från vår grupp och så var det
de där tyska som hade hand om den där kanon sin då, och så vem det nu var då
utav oss som sa att den där ska vi spränga nu. Så om vi tar en handgranat och
sätter framför den där så exploderar den ju (...) Och det här (...) vi gjorde ju det,
och en handgranat så har ju en viss bränntid förrän den exploderar så vi hann ju
springa undan. Vi sprang (...) det var en vägkant som var ungefär så här hög. Vi
som var utbildade i Finland så sprang bakom den där kanten, de där tyskarna de
sprang rakt upp efter, uppåt bara, undanifrån. Och så smällde det ju och inte
hände det ju nåt, men man såg det där, vi hade den där självbevarelsedriften och
vi for bakom kanten, den där jordkanten men de sprang rakt upp, undan (mm) Så
inte vet jag om det berodde på utbildningen säkert också där. Och de var ju
ovana kanske med skog och sånt där. Vi var ju i skogen vi (Axel IF mgt
2003/45–47).
Axel upplevde att det var skillnad mellan de finländska och tyska soldaterna i
beteendet i en farosituation. De finländska soldaterna sprang en bit och kastade
sig bakom en skyddande vall medan de tyska bara fortsatte springa rakt fram.
Axel förklarade detta först som att de finländska soldaterna hade
självbevarelsedrift, sedan att skillnaden berodde på utbildningen och att de
finländska soldaterna var vana vid skogsterrängen och förstod sig på att
använda den till sin fördel. Tyskarna saknade enligt Axel uppenbarligen både
självbevarelsedrift och lämplig utbildning. Dessutom kan man se det som att de
finländska soldaterna var där de hörde hemma, de var på hemmaplan, och att de
tyska egentligen inte hade något där att göra. Bland andra Meinander beskriver
hur det finländska manskapet fäste sig vid hur bortkomna de tyska soldaterna
verkade vara i ödemarksskogarna i Karelen och Lappland. Finländarna däremot