I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

symbolisk övergång än den konkreta gränsöverskridningen. För männens del
föreställer jag mig då att en veritabel rit de passage är deltagande i den första
riktiga striden – elddopet. I jämförelse med en sådan aktivitet bleknar,
åtminstone i min föreställningsvärld de flesta andra upplevelser.
Ryska soldater
Möten med ryska soldater hänför sig framför allt till vissa specifika
sammanhang i intervjupersonernas berättande, och där är ryssen fiende. Denna
fiende ska man dock ha respekt för, och inte nedvärdera. Anders berättade om
att när han var ute på patrulluppdrag gällde det att fullfölja de uppgifter man
ålagts, och att det inte gick att ”gå på bara och springa, att nog var de ju lika bra
som oss ryssarna också (A skrattar lite) Inte var det frågan om det” (Anders IF
mgt 2003/37–38). Viktor berättade ovan om hur några ryska soldater vägrade
ge sig och slog omkring sig så mycket som möjligt med vad de fick tag i. Jag
konstaterade att dessa soldater kunde ha jämförts med Sven Duva,
hjältesoldaten från Fänrik Ståls sägner. David berättade att han var med om ett
enda patrulluppdrag, och då skulle patrullmännen undersöka en lyssnarpost på
ett ställe som kallades för Djävulsön, en liten skogsholme i ett kärr, där
ryssarna hade lyckats ta sig genom den finska linjen. Expeditionen leddes av en
van krigare från framryckningstiden. David berättade att det var fruktansvärt att
åla sig fram på marken i oktobermörkret utan att veta om ryssarna ligger ”i
buskarna med maskingevärena sina, maskinpistolerna sina, då är vi sålda
allihopa” (David IF mgt 2003/43–44). Det låg inga ryssar i buskarna, så
uppdraget utfördes utan några strider eller förluster, men blotta tanken på
närkontakt med ryssarna gjorde uppdraget skrämmande. Senare i detta avsnitt
ägnar jag utrymme åt berättandet om det ryska numerära överläget, något som
troligen kunde te sig övermäktigt för de finländska soldaterna under kriget.
Vilhelm berättade om en sång, som finnarna enligt honom ofta sjöng: ”Niin
kauan kuin pystyssä on yksikin mies (...) niin (... …) suojattu on sun lies” 142 .
Det här ansåg Vilhelm som ”sånt där högtravande” som han, liksom enligt
honom också många andra, ställde sig främmande till. Enligt honom skulle man
inte ”skroppa 143 med ’yksikin mies’ om man har varit i kriget och haft några
hundra tusen ryssar framför” (Vilhelm IF mgt 2003/48–50). Man ska visa
fienden respekt och inte visa övermod inför honom.
142 Raden lyder i direkt översättning ”så länge det finns en enda man kvar är din härd skyddad”.
143 Skryta.
286