I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

Landets livsmedelssituation påverkade också dem som arbetade inom
sjukvården. Det hörde till att sjukhuspersonalen fick äta på sjukhuset. Det var
ändå ibland inte säkert att alla i personalen fick den mat de hade rätt till, vilket
Brita ovan vittnade om. Enligt Karvinen-Kopteff var maten för
sjukvårdspersonalen väldigt anspråkslös, även om ingen av kvinnorna i hennes
material verkade ha svultit (Karvinen-Kopteff 1993:118–120). Maten spelade
dock en betydande roll i kvinnornas berättande. Ibland var maten sämre, ibland
bättre. Gun berättade om en makaronilåda som serverades på krigssjukhuset i
Vestersundsby skola i Jakobstad, som enligt henne var den godaste
makaronilåda hon någonsin ätit, ”lagad på helmjölk och ägg och allt det där
som ska vara” (Gun IF mgt 2003/69–70). Något överflöd rådde ändå inte, och
ofta fick både kvinnorna och männen känna sig hungriga. Tilde konstaterade
med ett litet skratt att det inte var så farligt för henne och de andra som var
friska för de ”kunde stoppa en brödbit i fickan och sätta i munnen när man
trodde att ingen såg, för man var hungrig jämt” (Tilde IF mgt 2004/42–43). Att
man blev tvungen att äta i smyg berättade också Brita ovan om när lottorna mer
eller mindre måste smyga sig till sjukhusets matsal på sin lediga dag.
Hungern kunde till och med få en att stjäla, berättade Dagny: ”Jag lärde mig
stjäla under kriget. Jag blev tjuv.” Hennes röst och ordval fick mig att skratta
lite: det komiska låg i det osannolika att denna äldre kvinna som varit
sjuksköterska och uppvuxen på landsbygden i Österbotten skulle ha gjort sig
skyldig till något ohederligt. Den komiska effekten var dock avsedd. Dagny
berättade om att hon vakade tillsammans med en annan sjuksköterska, en lotta
och en sanitär på ett fältsjukhus som fanns i en by varifrån befolkningen hade
evakuerats.
D: Vi var ju hungriga jämt. Det var ju så ont om mat. Så skickade vi ut, eller
skickade och skickade, han gick där vår sjukvårdare då, mitt i natten när vi
trodde att folk sov i stugorna där i byn. [...] Och då skickade vi ut honom till
potatis, vi odlade potatis där ser du, vi tänkte ju vara där länge. Så skickade vi ut
honom efter potatis och så kokade vi potatis där på nätterna. Men det var väldigt
viktigt, allt potatisskal var vi väldigt viktiga att göra oss av med, vi kanske tog
hem det, det minns jag inte säkert, så att inte nån skulle se, för vi stal ju (Dagny
IF mgt 2004/46–47).
Potatistjuvarna var rädda för straffpåföljderna, som enligt Dagny kunde vara
rätt hårda. Hon berättade att det sades att man skulle få ”bur” som straff, men
hon var osäker på i hur många dagar och om det faktiskt stämde, för som hon
sa: ”Ser du, sanningen är krigets första offer.” Trots att det var ont om mat i
Finland, ansåg Dagny att hon hade det bättre när hon var ute vid fronten än när
199