I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

då hans eller hennes upplevelser och erfarenheter kan kännas igen eftersom de
redan finns tillgängliga för allmänheten på ett eller annat sätt. Att inte intervjua
kända människor och inte använda deras berättande som utgångspunkt i
forskningen ter sig inte heller som en lyckad lösning. Alla människors
berättande ska kunna studeras folkloristiskt oberoende av om personerna är
kända eller inte.
Dessa anonymiseringskrav skulle också kunna kullkasta min hypotes som
jag ställde i början av boken. Jag utgår från ett antagande om att
tankestrukturen inom oral history ska gå att använda på ett material som inte är
vänsterideologiskt till sin karaktär. Jag tänker mig att det ska gå att studera
personligt berättande om historiska händelser för att synliggöra annat
berättande än det som förts fram av den officiella historien. Eftersom man kan
förmoda att det bland de personer som accepteras inom den officiella
historieframställningen finns sådana som är mer kända och uppmärksammade
än gemene man och därigenom igenkännbara skulle ett anonymiseringskrav
omöjliggöra studier av intervjuer med dem. I sådana fall skulle jag alltså bli
tvungen att förkasta min hypotes, vilket också skulle ha konsekvensen att jag
inte kan genomföra denna min studie. För mig är anonymisering alltså inte ett
alternativ.
När man börjar titta närmare på detta anonymiseringskrav, finner man flera
beståndsdelar i den här problematiken. För det första verkar det finnas kvar en
föreställning om individer som representanter för den ansiktslösa massan som
brukar benämnas ”folk”, och som tog sig uttryck bland annat i att det så ofta
finns bristfälliga uppgifter om gamla tiders sagesmän. Enligt Ulrika Wolf-
Knuts verkade 1800-talets och det tidiga 1900-talets insamlare inte ha haft
något större intresse för sagesmännen som person. Folket sågs som en kollektiv
traditionsskapare och den enskilda sagesmannen var enbart en kanal för denna
kollektiva tradition (Wolf-Knuts 2000:130–131). För det andra verkar tanken
om ”informanten” som informationskälla (jfr Vasenkari 1999:53), alltså som ett
forskningsobjekt och inte ett aktivt forskningssubjekt också finnas här. För det
tredje verkar det finnas en tanke om att en intervjuperson inte riktigt förstår vad
som kommer att hända med det material han eller hon bidragit med i ett
folkloristiskt forskningssammanhang och hur en folklorist kommer att bearbeta
och använda det. Här ingår alltså en förståelse för vad en sådan intervju kan
innebära i förhållande till exempelvis en journalistisk intervju. Det handlar
alltså även om synen på den vetenskapliga forskningsintervjun som förment
empatisk i förhållande till en annan typ av intervju där man antas vara ute efter
bra material som man kan avslöja. Men vi misstänker samtidigt att
81