I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

6 Känslor i intervjusituationen
I intervjuer som behandlar svåra ämnen som exempelvis upplevelser under
kriget, får man räkna med att starka känslor kommer att dyka upp förr eller
senare. Det är svårt att på förhand veta vilka känslor frågorna kan locka fram.
Det kan handla om sorg, obehag, smärta, skam, skuld, vrede, lättnad,
tacksamhet eller något annat. Man måste även vara beredd på att man själv som
intervjuare med största sannolikhet kommer att reagera känslomässigt. Att ha
medkänsla och förmåga att sätta sig in i en annan människas situation är viktigt
även när man gör intervjuer.
I den typ av intervju som Franklin kallade diskursmodellen står alltså
samspelet mellan intervjuare och intervjuperson i fokus. Samspelet mellan
intervjuaren och den som blir intervjuad består enligt Annika Lantz av två
viktiga delar, en uppgiftsrelaterad och en dynamisk. Den uppgiftsrelaterade
grunden består av det innehållsliga i intervjun och den avhandlar jag i den
tematiska analysen. Den dynamiska delen av samspelet är beroende av
intervjuarens och den intervjuades personliga förutsättningar. Intervjuaren ska
fästa uppmärksamhet både på det intellektuella och det dynamiska samspelet
mellan intervjuaren och den som blir intervjuad. Enligt henne är det alltså
viktigt att uppmärksamma både vad som sägs och varför, samt de emotionella
processerna (Lantz 1993:149–150). Lantz talar visserligen i första hand om den
terapeutiska intervjun, men som Jan Krag Jacobsen säger har även vi andra som
sysslar med intervjuer mycket att lära av den typen av intervju. Enligt honom
ligger den främsta nyttan i att lära sig att hantera olika känslor som kan uppstå i
intervjusituationen (Krag Jacobsen 1993:21).
För mig innebär reflexivitet, förutom att man är medveten om sin egen
medverkan, också att man är medveten om vad som kan inverka negativt, men
också positivt på intervjupersonen. Då kan man använda det reflexiva tänkandet
exempelvis för att skapa en mer tillitsfull atmosfär så att intervjupersonen ska
känna att det är tryggt att berätta. William H. Banaka säger att man blir alltmer
medveten om sin medverkan i den interpersonella dynamiken ju mer medveten
man blir om sin egen privata känslovärld (Banaka 1981:13). Jag upplever att
Susanne Wollinger är inne på detta när hon talar om ”det svårfångade begrepp
som i folkmun kallas ’personkemi’” (Wollinger 2002:54 [online]; jfr Meurling
2002:58 [online]). Hon talar om en diffus samhörighetskänsla i vissa möten och
om en lika svårfångad antipati i andra. Dessa känslor finns med under både
intervjun och analysarbetet och kan vara svåra att distansera sig från enligt
88