I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

nationalistiskt sinnade politiker oberoende av vilket parti dessa tillhörde. Deras
övergripande syfte var att skapa ”en högre oberoende finsknationell kultur och
en stark nationalstat”, genom att framför allt reducera det finlandssvenska
inflytandet i nationens liv. Äktfinnarna krävde förfinskning av ämbetsverk,
skolor, universitet och försvarsmakt. Finlandssvenskarna ansågs inte vara lojala
mot landet som helhet utan i första hand mot den egna språkgruppen
(Hämäläinen 1969:100–107).
Ingegerd hade redan hemma som barn lärt sig att båda språkgrupperna var
jämbördiga. Trots att Ingegerd så noga påpekade att man inte fick tala illa om
finnar, gjorde hon sig ändå lite lustig över de finskspråkigas sätt att uttala
”tjugofyran” – tsogofyran – när hon berättade om IR 24. Hon berättade att man
hemma hos henne aldrig skulle ha fått säga något spydigt om finnar, fastän ”vi
ju då var hurrit 114 ”, som hon sade. Ordet hurri förekommer också när hon
berättade om svårigheter som svenskspråkiga pojkar råkade ut för vid
reservofficersskolan. Där blev de kallade just för hurri, och de hade bland annat
fått stå i fönstret på andra våningen och ropa ”Me olemme hurreja” 115 högt ut
över gården (jfr Ahlbäck 2006:200 [online]). Pojkarna hade skrivit till sina
kamrater om hur de blev behandlade, och det här kom till kapten Lars-Erik
Taxells kännedom som genast förde saken vidare till överstelöjtnant Marttinen.
Ingegerd kände Taxell mycket väl sedan länge, och hon berättade också om en
annan episod som Taxell var involverad i, och som jag kände igen i en scen i
filmen Framom främsta linjen. När Marttinen först kom till 61:an och fick
några papper skrivna på svenska av Taxell frågade han varför de var skrivna på
svenska. Taxell svarade då att det var för att han var den svenskspråkiga
truppenhetens skrivare. Marttinen gick då tillbaks till sitt kansli och kom
tillbaka efter en stund och sade att kaptenen har rätt att skriva på svenska
(Ingegerd IF mgt 2003/60–64). Detta sågs som ytterligare en fjäder i hatten för
Marttinens del, som också här omtalas som en man som står för förändring.
Ingegerd hade i sin utbildning stött på sjuksköterskor som enligt henne
sympatiserade med äktfinnarna och som därmed gjorde livet surt för henne.
Efter två månaders arbete på en avdelning för invärtesmedicin, när
sjuksköterskorna enligt henne hade utnyttjat henne ”på det grövsta”, fick hon
ett så dåligt betyg därifrån att betyget inte överräcktes på avdelningen utan hon
fick det av översköterskan. Översköterskan sade att hon inte alls kunde förstå
varför Ingegerd fått så dåligt betyg när hon hade fått känslan av att patienterna
tyckt så bra om henne och hon dessutom alltid varit så flitig. Ingegerd måste gå
med sitt urusla betyg till rektorn, som sade att hon aldrig sett ett så dåligt betyg
114 Se not 37.
115 ”Vi är hurri.”
253