I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

och egentligen önskade mig i intervjusituationen under de första sju
intervjuerna.
Innan intervjuprojektet inleddes hade jag gjort ett antal intervjuer i
folkloristiska sammanhang, men jag kan ingalunda säga att jag tyckte jag
behärskade metoden fullt ut. Jag hade i den folkloristiska grundutbildningen
fått lära mig att det viktigaste av allt var att lyssna noggrant på det som
berättades, och att det var viktigare att lyssna än att ställa frågor (se också t.ex.
Anderson & Jack 1991). Huvudfrågorna ska i sin tur helst vara öppna för att
hjälpa den intervjuade att berätta fritt, och följdfrågornas syfte är att låta
intervjupersonen förklara djupgående och ytterligare utveckla sina tankegångar
och resonemang. Man får heller inte ha för bråttom och inte avbryta
intervjupersonen. Jag visste också att man som intervjuare borde vara insatt i
det ämne man vill fråga om, och därför hade jag läst in mig på Fänrik Ståls
sägner, kriget 1808–1809 som dikterna baserar sig på, och Runeberg och hans
liv. I kurslitteraturen ansågs det också viktigt att sträva efter att skapa en jämlik
situation med den man intervjuar. Man ska presentera sig noggrant och förklara
varför man gör intervjun och var materialet sedan ska förvaras. Man ska
uppträda artigt och belevat, visa sitt intresse för och koncentrera sig på det som
intervjupersonen berättar. Den inspelningsapparatur man använder sig av ska
vara så bekant att man inte gör något större väsen av den (jfr Thompson 1980).
Jag bestämde på förhand att se min bandspelare som ett muntligt
anteckningsblock om någon av intervjupersonerna skulle visa sig vara nervös
för den. Med mitt muntliga anteckningsblock, en uppsättning band, mina på
förhand nerskrivna frågor och vägbeskrivningar var jag redo att inleda
intervjuprocessen för projektet ”Fänrik Stål i våra minnen”, utan att veta att jag
inte alls var så väl förberedd som jag trodde och utan avsikt att skriva en
doktorsavhandling utgående från materialet.
Vapenbröder
De sju första intervjuerna gjordes inom Fänrik Stål-projektet, där huvudsyftet
var att låta män berätta om sitt förhållande till diktverket Fänrik Ståls sägner.
Vid en träff med Jakobstads marthaförening 6 berättade jag om mitt intresse för
att hitta personer som vore lämpliga som intervjupersoner till projektet ”Fänrik
Stål i våra minnen”. Jag berättade om vad projektet gick ut på och bad om
namn på äldre män från trakten som eventuellt skulle vara villiga att berätta om
hur Fänrik Ståls sägner användes vid fronten. Jag använde mig alltså av samma
princip som Johansson när hon sökte intervjupersoner. Hon kallar det för
6 Finländsk husmorsorganisation.
28