I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

Bomben föll, ödelade huset de befann sig i och dödade tre personer i huset
bredvid, som fungerade som BB. Ingegerd tillade att folk gick fram till fönstren
för att titta när anfallet inleddes i stället för att söka skydd. Ingegerd blev
sålunda något av en hjälte i denna korta episod: hon räddade både barn och
vuxna som befann sig inne i huset. Kontrasten mellan hennes instinktiva
handlande som gjorde att de alla överlevde trots att huset förstördes, och
okunskapen hos dem som dödades i bombanfallet blir stor i och med att
Ingegerd framhävde att folk gick fram till fönstren när de första bomberna föll.
Ingegerd hade även tidigare i intervjun berättat om en ung översköterska som
skadades svårt vid ett bombardemang och hennes handlande på ett sjukhus där
Ingegerd arbetade:
214
I: Hon gick ut och tittade, förstår du, när det började [oklart]. Fastän granaterna
sköt. Så ropade ”Gå inte, Vivan, för Guds skull, gå inte!” ”Jag går bara och
tittar”, sa hon, kommer till farstun där dörrarna var öppna. Bomben kom just
utanför. Hon blev alldeles sönderhackad. Men hon överlevde sen i Sverige, och
kom tillbaka, men då hade hon fingrarna amputerade och haltade svårt (Ingegerd
IF mgt 2003/60–64).
Även här hade Ingegerd ropat varningar till en som inte verkade veta hur hon
skulle bete sig i en farosituation och av nyfikenhet ville se efter vad som hände.
Nyfikenheten straffade sig, och översköterskan fick svåra men för resten av
livet.
För att klara sig i krigets farosituationer måste man ha utvecklat något man
kan kalla för frontkompetens – hur man ska bete sig vid fronten för att överleva
på ett sätt som ansågs hedersamt, det vill säga överleva utan att fly undan
farofyllda situationer men samtidigt inte utsätta sig för onödiga faror. I denna
ingick bland annat att inte försätta sig så nära farosituationen att man kunde se
den, titta på den. Henrik, som var stationerad i artilleriets träng, berättade att
han var på besök i skyttegravarna ett par gånger. Då han var där ville han skjuta
och ”ge igen för all den där dårskapen de ställde till bakom” den omedelbara
frontlinjen, men hindrades att göra detta eftersom han hade förorsakat mera
oreda än åstadkommit nytta. Han lade märke till att man i skyttegraven inte
skulle sticka upp huvudet över kanten för ”det var ju bara de där
fanerperiskopen, för stack man upp huvudet så kom det hål i hjälmen. För de
hade ju de där prickskyttarna så de ville ju inte att vi skulle skjuta heller”
(Henrik IF mgt 2003/53–54). För att kunna se ut från skyttegraven måste man
använda periskop, annars träffades man omedelbart av en prickskytt.
Anders förklarade att om man inte tog skydd i sin grop när man hörde att
exempelvis en granat var på väg kunde det gå riktigt illa. Om det blev fullträff i