I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

som varit lottor, och hon bad om och fick också deras samtycke till inspelning.
Två av dessa, Gun och Alice, var jag bekant med sedan tidigare och de hade
sagt att de gärna berättade för mig om sin tid som lotta. Föreläsningen hölls i
oktober 2003 och var välbesökt. Under föreläsningen berättade lottorna om de
uppgifter de haft under kriget, läste upp brev och lottornas gyllene ord. Vid
tillfället bar Gun den lottadräkt hon hade använt när hon arbetade som lotta.
Efter den ovan nämnda lottaföreläsningen presenterade jag mig för lottorna
och frågade om jag fick intervjua dem enskilt. Jag hade en känsla av att jag
måste gå mera försiktigt fram med kvinnorna än med männen. Vad jag då
grundade detta antagande på kunde jag inte säga. En del ställde sig lite
tveksamma till och osäkra på vad just de skulle kunna tillföra. Även Johansson
hade erfarenhet av att kvinnorna hon ville intervjua inte så gärna ville göra en
formell intervju. Flera av hennes tänkta intervjupersoner var till en början
tveksamma eller avvisande, och sade att de ingenting hade att berätta, men efter
att hon förklarat noggrannare för dem vad hennes projekt gick ut på blev de lite
mer positiva (Johansson 2005:266). Enligt Thompson är det inte ovanligt att
intervjupersoner invänder att de inte har något värdefullt att berätta om, och att
intervjuarens uppgift då är att försäkra dem om att just deras egna erfarenheter
är av största värde (Thompson 1980:170). Denna kvinnornas ovilja att berätta
eller upplevelse av att inte ha något att berätta om är något jag diskuterar
utförligare längre fram. Jag tänker mig dock att en del av deras upplevda
osäkerhet hänger ihop med föreställningar om vad en intervju är och
förväntningar på den kunskap som genereras i en intervju. Förväntningarna på
och avsikterna med intervjusamtalet är ofta olika för den professionella
lyssnaren och intervjupersonen (James 200:125; Johansson 2005:243). När jag
talar om intervju avser jag en situation där man enligt Eva Fägerborg kan ”nå
människors tankar och funderingar, deras drömmar, idéer, värderingar, normer,
förhållningssätt, farhågor och förhoppningar” (Fägerborg 1999:61) genom att
låta den andra berätta. Som Kvale framhåller lyssnar forskaren i ett
intervjusamtal till vad människor själva berättar om sin livsvärld. Forskaren är
intresserad av deras egna åsikter och synpunkter. Den kvalitativa
forskningsintervjun vill försöka förstå världen såsom intervjupersonen uppfattar
den, men också utveckla innebörden av dessa människors erfarenheter och
frilägga deras livsvärld för de vetenskapliga förklaringarna (Kvale 1997:9).
De tillfrågade verkade däremot ha en föreställning om att de måste komma
ihåg och servera mig korrekta fakta. För intervjupersonerna verkade fakta vara
det viktigaste, medan själva deras berättande om sina erfarenheter och
upplevelser var det viktiga för mig som folklorist. Något de flesta folklorister
säkert håller med exempelvis Lena Marander-Eklund om, men som inte desto
38